Från supande till Superklassiker

Lars Erlman jobbade för mycket, drack för mycket och hade ständigt dåligt samvete för familjen som han försummade. Det var för tio år sedan. Nu hjälper han som föreläsare andra att bryta sina dåliga mönster, och nästa år ska han genomföra en av de tuffaste fysiska utmaningarna på svensk mark.

2003: Ännu en blank kapsyl landar på diskbänken. Det är ett sätt för Lars Erlman att koppla på sitt belöningssystem. Smaken av malt är ett slags arvode för att han slitit i köket på Åkerblads gästgiveri i Tällberg, ett honorar för all den bekräftelse han fått från matgästerna.
Han är värd en öl till. Det är ju fredag, eller om det kanske är onsdag, vilken betydelse det nu har.
Med alkoholen breder flyktvägen från problemen ut sig, med en öl i näven stillar han det dåliga samvete han har för att han jobbar upp emot 70 timmar i veckan istället för att hinna umgås med familjen.
Innerst inne känner han sig stor, ibland till och med tjock. I takt med att kläderna börjat smita åt runt höften har han testat svältkurer. Fåfängan driver på den onda spiralen, men utåt sett försvarar sig Lars Erlman med att han gör det för hälsan. Att han balanserar på gränsen till att drabbas av ätstörningar finns inte i medvetandet.
Någon vardagsmotion är det inte tal om. Att springa två kilometer försätter kroppen i plågor, och smaken av blod i munnen efter ett konditionspass lockar lika lite som under skoltidens lata dagar. Han förstår inte vitsen att idrotta utan boll.
Så hörs ljudet av en ny kapsyl mot diskbänken.

2013: Lars Erlman kastar en flyktig blick mot Hammarbybackens branta sluttning. Det är vilodag på schemat, idag ska inga intervaller avklaras, idag ska kroppen återhämta sig. För några dagar sedan har han grejat Ironman på tio timmar och 54 minuter. Arvet från cyklingen, simningen och löpningen sitter kvar i ben och armar, men Lars Erlman beklagar sig inte.
”Just nu skulle jag inte kunna klara av ett liv utan träning. För två och ett halvt år sedan rörde jag inte på mig alls, nu samlar jag ihop 25 till 35 träningstimmar i veckan. Blodsmaken i munnen bryr jag mig inte om längre, nu har jag något att sikta på”, säger han.
Ironman var nämligen bara ett delmål inför huvudmålet – att åka nio mil på rullskidor, cykla 30 mil, simma tre kilometer och springa 30 kilometer inom loppet av 24 sammanhängande timmar.
Det kallas Superklassikern, en utmaning som ytterst få klarat av.
”Det här handlar om min livsförändring. Jag kommer inte vara snabbast, inte slå några rekord. Men en före detta tjock alkoholist har nog aldrig tidigare grejat det”, säger Lars Erlman.
Så hur kommer det sig att en stjärnkock, företagsledare, föreläsare och egenföretagare hittat en formel för att helt byta mönster i vardagen?
Det mesta grundar sig i en beslutsamhet som följt honom genom livet. Som 13-åring bestämde han sig för att prao-platsen i köket på Domnarvsgården skulle leda till en heltidstjänst som kock. Så blev det efter lumpen – och sedan har det fortsatt. När Lars Erlman har konkreta målbilder framför sig verkar det som om ingenting kan stoppa honom.
Efter år av drickande tog han uppehåll från flaskan när hans hustru Tina blev gravid för tredje gången 2008.
”Jag visste att det skulle dröja ungefär 17 månader innan hon slutat amma, och att hon skulle hålla sig från alkohol under tiden. Jag beslutade mig för att göra detsamma. Jag kunde ju räkna ner dagarna, jag hade ett mål. Jag kunde stoltsera hur duktig jag var. Men när amningsmånaderna var över var jag tillbaka i exakt samma mönster igen, med konstiga svältkurer och mycket alkohol. Målbilderna var borta.”
En morgon i mars 2010 tröttnade Tina. Hon ställde ett ultimatum: ”antingen fortsätter du leva det liv du lever fast ensam eller så kommer vi tillsammans tillrätta med situationen.”
Det blev startskottet för Lars Erlmans nya liv.
”Sedan dess har jag inte druckit en droppe. Visst är det ett lurigt läge när grillen ska tändas på verandan och vännerna är på besök, eller när havsbadet övergår till en halvtimme i bastun. Men jag har klarat det så här långt.”
Lars Erlman hävdar att man genom att jobba med sin inställning och tanke kan påverka utgången av det mesta i livet.
”Med all respekt för att allt naturligtvis inte kan lösas genom ett klämkäckt förhållningssätt till livet. Det gäller att hålla sig från offerstolen så mycket det går. Jag skulle lätt ha kunnat sätta mig där och tyckt synd om mig själv för att jag inte orkade något, och för att jag hade en ganska usel hälsa, med en inställning av att ’det är för sent i alla fall’. Det finns så många människor som fokuserar mer på ursäkter och bortförklaringar än på att se möjligheter och att på att ta sitt eget ansvar.”

2011 ARBETADE LARS Erlman som konsult och föreläsare i sitt eget företag. Han föreläste om respekt, inställning och bemötande.
”Under tiden insåg jag att jag levde ett liv där jag slutat med saker som tillförde mitt belöningssystem. Jag kände att det var dags att testa på något nytt.”
Han formulerade en hastig målbild – ”jag ska bli proffs”. I vad hade han ingen aning om. Han ville bli vältränad, han ville kunna vakna upp en morgon och känna sig som exempelvis Johan Olsson (skidåkare), Pelle Prestberg (ishockeyspelare) eller någon annan framstående idrottsperson.
Men hur bra kunde han själv bli på något? Och hur?
”Jag skissade på en projektplan och tänkte på det tråkigaste jag visste – konditionsidrott. Jag ville bevisa att även trista sysslor kan bli skoj med rätt inställning, även om det säkert verkade vara ett vansinnigt projekt.”
Med Superklassikern 2014 hittade han något folkligt som folk kunde relatera till. Drygt två år senare titulerar sig Lars Erlman ”professionell amatör”.
Planeringen är rigorös, ingenting lämnas åt slumpen. All träning organiseras av Christer Skog, före detta förbundskapten för skidlandslaget.
”Jag tränar ingenting på eget initiativ utan lyssnar helt på Christer och den långsiktiga planen”, säger Lars Erlman.
Med omkring 30 träningstimmar i veckan är han i behov av ekonomisk uppbackning för att kunna fullfölja drömmen.
”Mitt varumärke har såklart inte samma dragningskraft som Leksands IF hemma i Leksand, men jag fick snabbt en bra träffbild bland sponsorerna. Jag arrangerar inspirationsdagar, föreläsningar och stiftar partnerskap. Idag har jag upp emot 30 sponsorer och partners. Det går inte att smyga runt i byn, man måste synas.”
Lars Erlman erkänner att bekräftelsen är en drivkraft, på samma sätt som när han stod i köket och lagade mat i Dalarna med drömmen att lyfta restaurangen till Dalarnas bästa.
”Jag lever på kickar”, konstaterar han.
”Ibland drabbas jag av mental baksmälla när jag uppfyllt ett mål. 2014 har jag levt med det här projektet i tre år. Nästa höst blir spännande att bearbeta.”
Finns det en risk att träningsberoendet övergår i ett missbruk?
”Så är det ju, men det får vi se den dagen när detta inte längre är ett jobb. Jag tar en dag i taget. Att jag med min historia och livsförändring kan inspirera andra gör allt enklare. Vetskapen att det finns en i världen som motiverats av mig och slutat med alkohol eller på annat sätt tagit tag i och förbättrat sitt liv gör slitet värt mödan.”

Text: Henrik Lenngren
Foto: Henrik Hansson (pressbild)
Publicerat i Dagens industri

Personligt/Lars Erlman

Ålder: 37 år.
Familj: Hustru Tina, barnen Emil, Emma och Eric.
Bor i: Leksand.
Äter: Husmanskost.
Dricker: Mjölk och vatten.
Kör: Hyundai ix35, Bianchi och Oneway.
Ser på tv: Sport.
Läser: Ganska lite.
Köper: Mat och en del tekniska prylar.
Yrkesverksamhet idag: Träning och föreläsningar tar i princip upp all yrkesverksam tid. Projektet Superklassikern 2014 bedrivs genom aktiebolaget Lars Erlman AB.