”Jag är en bekräftelsejunkie”

I sina utbildningar i komisk retorik menar han att det är A och O att vara närvarande, att känna in och ta de tillfällen som kommer. Och att det då inte heller är någon risk att uppfattas som flamsig och oseriös om man skämtar om viktiga saker. Men som pappa ägnar sig Thomas Järvheden inte åt samma modell – han är bara sig själv.

”Du stack när jag var två. Hur kan man göra så? Jag stod i fönstret och väntade. Men det kom aldrig nån bil tillbaks”.
I låten ”Pappa kom hem” klär Thomas Järvheden ett skilsmässobarns små bekännelser i ord. När han tänker tillbaka på uppväxten minns han en 14-årig kille som till slut stängde av den nerv som signalerade saknad och längtan, en 14-årig kille som drabbades av insikten att han fick klara sig utan en pappa.
25 år senare känner Thomas Järvheden att det är oerhört viktigt för honom att inte återupprepa sin farsas frånvaro.
– Livet tar sina vändningar ibland, och det blev ju så trots min inställning att jag bara är ”varannan veckas-förälder” till min äldsta dotter. Men det är ändå milsvid skillnad. Jag har alltid sett det som självklart att dela vårdnaden lika, och att vara en fullt närvarande förälder.
Och efter 35 kom en ny vår i livet, så nu sitter man plötsligt här ändå i en kärnfamilj med fru och bebis. Så kan det gå.
Inget naturligt pappa-material utan snarare en träningsprodukt som har fått gå på vilja, så beskriver Thomas Järvheden sitt föräldraskap. Istället för att gå på automatik har han fått använda hjärnan när han axlat papparollen.
– Men det har gått bra. Framförallt är jag nöjd med den tilliten som min äldsta dotter (Tuva, tio år) vågar känna. Det finns ingenting som hon inte vågar berätta för mig. Den nya bebisen (Holly) verkar också tycka om mig, för hon har bara bajsat ner mig en enda gång.
– Men så har man väl den där standardhögen av skuldkänslor som alla föräldrar har. Att man kunde vara bättre. I mitt fall hade jag gärna önskat mig ett par skopor mer tålamod, säger Thomas.
Utan att hymla lanserar han sig själv som en curlingförälder, påstår att ”det fan inte gått att stå emot tidens tand”. Samtidigt, säger han, är han också långt ifrån den ”klassiska” föräldern.
– Vi har extremt högt i tak hemma vad gäller hemska skämt. Det sägs att barn inte kan greppa ironi, men min äldsta dotter var ironisk redan i treårsåldern och dubbelironisk i sexårsåldern. Hon har varit med på mina turnéer sedan hon var liten och fick tidigt lära sig att alla de här hemska sakerna som pappa skämtar om får man inte säga i skolan. Men hemma finns ingen censur, varken för oss vuxna eller för henne.
Brukar du någonsin skämta om dina egna barn under stand ups?
– Absolut. Jag skämtar om allt som jag för tillfället känner är angeläget för mig. Och då blir det helt onaturligt att inte ha någon passage där jag nämner och därmed skämtar om att jag just blivit pappa igen.

DET VAR JUST på stand up-scenen som Thomas Järvheden fick sitt absoluta genombrott för snart tio år sedan. 2004 utsågs han till Årets manlige komiker. Att han skulle välja komiken som redskap på jobbet kom inte direkt som en överraskning för personerna i hans närhet. Drivkraften att få andra att skratta har alltid varit påtaglig.
– Jag fick ofta höra av andra att jag borde bli komiker. En dag tog jag mod till mig och anmälde mig till en ”rookie-kväll” på en comedyklubb, säger Thomas.
Det första ”riktiga” framträdandet gjorde han på Norra Brunn 1998. Just den kvällen bestod det sittande bordsklientelet av 80 procent ”bitvis aspackade bilsäljare från Bollnäs”. Men publiken gillade det de hörde och Thomas fortsatte på den inslagna banan.
Han genomgick en stand-up-utbildning på Dramatiska Institutet, men knappast för att lära sig att bli rolig.
– Den känslan och tajmingen som en komiker behöver har man övat på sen barnsben, genom alla skolår. Börjar man som vuxen ligger man hopplöst efter, menar Thomas.
När han serveras frågan om han åtta år efter sin utmärkelse fortfarande är Sveriges bästa manliga komiker börjar han skratta och frågar om det är dags att börja skryta om sig själv.
– Hur ska jag säga? Jag tycker vi har ett tiotal komiker i Sverige som håller riktigt hög nivå, sedan är det förstås en smaksak vilka av dem man själv föredrar. Men med det sagt; jag gör den sortens show som jag själv skulle velat se om jag var publik. Jag är för övrigt väldigt kräsen som publik.
Och för egen del, är du en bekräftelsejunkie?
– Ja, det är väl bara att erkänna. Men jobbet som stå upp-komiker har gjort att privatpersonen Thomas är mycket lugnare på den punkten. Förr var jag en sådan som alltid ville vara rolig privat och sökte uppmärksamhet – men så är det inte längre. Nu kan jag njuta av att sitta i ett hörn och lyssna på andra som vill höras. Det är faktiskt skönt. Jag får ändå min ”fix” på comedyklubben typ i morgon.
”Han är som avslagen pilsner för mig”, sa Tommy Körberg. Och DN:s Nils Hansson skrev en gång: ”Som en finare sorts Björn Rosenström: lika klumpig i sin humor, men då och då bedyrar han vilken vettig kille han egentligen är”. Hur hanterar du kritik?
– Det beror helt på sammanhanget. Tommy Körberg-grejen var ju bara en rolig slänga käft-grej i media när vi råkade ha shower med samma namn. Inga problem där.
Men…?
– Innerst inne vill man ju bli omtyckt av alla. Jag måste faktiskt säga att jag tycker oftast att jag får fina recensioner. Dock bestämde jag mig tidigt för att inte ta till mig utav dem. För då måste jag ju också rimligtvis ta till mig utav eventuella sågningar också och då har man gjort sig sårbar. Just komiker behöver ta recensionerna med en extra stor nypa salt då vi i Sverige har ytterst få recensenter som kan något om standup.

THOMAS JÄRVHEDEN ÄR inte bara komiker, han är artist också. Faktum är att han som ung drömde om att bli rockstjärna. Inte sällan låg han i pojkrummet och lyssnade på Judas Priest och Iron Maiden.
– Det var inga drömmar om droger och groupies, utan mera drömmen att stå på scenen och vrålsjunga såna där coola låtar.
I dag kombinerar han två karriärer, och det på ett tillvägagångssätt att kollegan David Batra hävdar att Järvhedens musikalitet tillför ytterligare en dimension till hans stå upp-framträdanden.
– Och så är det ju, men från början var jag snarare rädd att det skulle sabba min standup-karriär när jag började väva in låtar efter en sisådär fem år som renodlad ståuppare. Men det blev den oväntade effekten att ett plus ett blev tre. Det tillförde – förutom roliga sånger – också en dynamik som är svårslagen.
Är du trött på att bli betraktad som komikern som kan sjunga – snarare än tvärtom; musikern som kan få folk att skratta?
– Nej, jag är bara glad om folk förstår att jag kan bägge. Oftast tycker jag att folk blir förvånade att jag kan sjunga. Vilket överraskar mig lite. Jag har ändå sjungit i precis vartenda framträdande jag gjort sen typ 2003. Och i en miljon tv-program.
Vilken av scenerna trivs du bäst på, stand up-scenen eller musikscenen?
– ”Rolighetsmässigt” är båda lika kul. Men rent fysiskt, när jag står på en stå upp-scen är jag lika trygg som i mitt eget vardagsrum. Jag har gjort det där så sjukt många gånger. Däremot, när jag kliver upp på en musikscen – som i Ladies night förra året, eller i exempelvis Så ska det låta i tv – så känner jag mig initialt inte lika säker. Plötsligt vet jag inte hur jag ska stå eller hålla armen. Men jag har börjat bli bättre på det. Bäst är jag när jag blandar, precis som jag gör nu i nya turnén. Då har jag ju med mig band och allt så det blir både en konsert och standup-show.
Turnén han refererar till går under titeln ”Världens roligaste mellansnack” och rullar genom Sverige i höst.
Under tiden ska Thomas Järvheden även hinna med att uppfostra en ny bebis, tio år efter sin pappadebut.
Det innebär också att han får återgå till den forna dygnsrytmen med spruckna sömnrutiner.
– Jag ska ärligt säga att det är lite av ett surt äpple att jag inte längre kan sova ut på morgnarna. Jag som hade ordnat det så bra med kvällsjobb och allt så jag kunde få sova. Efter ett gig har jag ofta adrenalinpåslag, vilket gör det omöjligt att bara gå hem och lägga sig. Det blir gärna lite eftersnack på klubben och därefter ett par timmar framför tv:n. Sedan ska man ändå upp och lämna på dagis, liksom. Men det är inget att gnälla om, Sverige är ju fullt av folk som jobbar skift och är brevbärare och allt möjligt. Jag har det superbra. Verkligen superbra.
I dina utbildningar i komisk retorik menar du att det är ”A och O att vara närvarande, att känna in och ta de tillfällen som kommer. Och att det då inte heller är någon risk att uppfattas som flamsig och oseriös om man skämtar om viktiga saker”. Applicerar du samma tänk i din barnuppfostran?
– Om man också har ett allvar och en botten behöver man inte vara rädd att uppfattas som flamsig. Tvärtom tycker jag man når djupare in i folk med sina allvarliga sägningar om man först luckrar upp dem med lite humor. Så, nä, jag tänker inte i retorik när jag uppfostrar barnen. Jag bara är mig själv.
Vad är dina knep för att vara en närvarande pappa?
– Ah, tjena. Snacka om att kasta sten i glashus för jag är ju sämst på att lägga ifrån mig mobilen – men det är väl det bästa tipset man kan ge. Närvaron skulle gå upp med 900 procent. Jag är med andra ord inte närvarande i alla lägen, men jag brukar se till att åtminstone varje kväll vid nattningen ligga och småsnacka lite eller läsa högt en stund. Då ”bondar” vi.
Känner du att du förväntas vara rolig inför kidsen om du är iväg på middagar eller barnkalas där barn närvarar?
– Nej för fasiken! Min humor är både för avancerad och smart – samt då och då alldeles för grov för att barn ska kunna roas. Jag hatar att underhålla barn.

Text: Henrik Lenngren
Publicerat i: Pappa Magazine

Fakta

Namn: Thomas Järvheden.
Yrke: Komiker/artist.
Familj: Dottern Tuva, tio år, frun Thess samt gemensamma dottern Holly (nyfödd).
I stereon: Peter LeMarcs senaste.
På nattduksbordet: ”Jag bombade”, där en massa komiker berättar roligt om deras misslyckanden.
En ledig dag: Då spelar jag gärna racketlon (pingis, badminton, squash och tennis i följd).
Det gör mig glad: Ett kanongig. Och att få musicera med grymma musiker.
Det gör mig arg: Djurplågeri och människors ignorans i den frågan.
Det visste ni inte om mig: Jag äter inte kött – förutom vilt. Ett etiskt beslut för att inte stödja alla vidriga djurfabriker.