Första året utan seger. Skilsmässa och förlorad förstaplats på världsrankingen. 2010 är ett tungt år för Tiger Woods. Här är berättelsen om året som förändrade synen på världsstjärnan.

Det vilar ett allvar över Tiger Woods ansikte. I tystnad lyssnar han till rösten på andra sidan, en röst som tillhör pappa Earl på andra änden av livet.
”Jag vill veta hur du tänkte, jag vill veta hur dina känslor är, och om du lärde du dig någonting.”
Utan att röra på annat än sorgset blinkande ögon gör Tiger Woods ingenting.
Klippet raspar till och övergår hastigt i en av världens mest klassiska ”svoosch”.
Bortgångne Earl Woods vill alltså veta hur hans son tänkte, hur han kände och om han lärde sig någonting av misstagen.
Nike lanserar sin suggestiva reklamkampanj i samband med US Masters och klippet väcker snabbt stor uppståndelse. Vi är många som söker svaret på exakt samma frågor.
Varför?
Ni känner till bakgrunden och ingredienserna i den soppa som innehåller otrohetsaffärerna, bilkraschen, fem stygn i läppen och 45 dagar på rehabiliteringshemmet.
På ett ögonblicks förvandling går Tiger Woods från golfens helgonskimrande världsetta till en svekfull person med glorian på sniskan mitt i tumultets orkan. För en gångs skull har Tiger begått ett kostsamt misstag som varken går att rädda med en sandwedge, magiska handleder eller förmildrande ord.
Ändå är det precis vad han försöker – be om ursäkt. En fredag i februari, samtidigt som kollegorna jagar vunna hål i WGC-Accenture Match Play Championship, talar han ut för första gången. Klädd i blå skjorta, kostym och med matthetens påsar under ögonen står han i TPC Sawgrass klubbhus och blickar ut över de 40 handplockade åskådarna. Däribland mamma Kutilda.
”Jag ber er att hitta rum i era hjärtan för att en dag tro på mig igen. Det jag gjorde var inte acceptabelt, och jag är den ende person att klandra”, säger han bland annat under sitt 14 minuter långa framträdande.
Det finns inte mycket kvar av den oförstörda unga man som 1996 charmade en hel presskår med orden ”Hello world”.
Allmänhetens dom är hård. Sponsorerna Gatorade, Gillette och Accenture säger tack och adjö. Jesper Parnevik säger sig ha ”haft högre tankar” om mannen som svek Jespers före detta barnflicka. Satirserietecknarna bakom South Park skriver ett bitskt manus under titeln ”Sexual healing”, där Tiger och Elin hamnar i ett blodigt bråk under Thanksgiving. Och enligt Vanity Fair, som placerar Tiger på februarieditionens omslag, har bara 33 procent en positiv inställning gentemot honom – att jämföra med 86 procent fem år tidigare.
Själv konstaterar Tiger att han kommit bort från sina grundläggande värderingar.
”Jag kom bort från buddhismen och jag slutade meditera. Jag slutade göra alla de saker som min mamma och pappa hade lärt mig.”

NÄR VÄRLDSETTAN, EFTER sex månaders uppehåll, deklarerar att han ska pegga upp i US Masters är det många som tvivlar på hans förmåga. Själv är Tiger nervös inför det verbala rabaldret som eventuellt kan komma att vänta honom på Augusta.
”Det skulle vara skönt att få höra ett par applåder där ute”, säger han.
På en presskonferens inför en comeback som spänt följs av en hel värld levererar Tiger en ny bekännelse. Han riktar ursäktande ord mot sponsorer, fans, vänner, anställda, mamma Kutilda samt barnen och ungdomarna i hela världen. Tiger avslutar med ett konstaterande som berör hans jobb:
”Jag är här för att vinna.”
På torsdagen möts han av 300 vakter och poliser, spridda burop på första tee och ett cirkulerande flygplan med två sarkastiska banderoller.
Generellt kommer annars Tiger ”billigt” undan. Enligt ESPN:s kolumnist Bill Simmons blir han istället något av ”den sentimentala hjälten”. Åskådarna applåderar artigt när han träffar fairway, jublar när han stänker i birdies och peppar honom när spelet vacklar och svordomarna haglar.
Tiger säger sig vara harmonisk men skickar ut haranger i stil med: ”Tiger Woods – you suck! Goddammit” när bollarna inte hamnar där han tänkt sig.
Tiger väljer spoon istället för en drawad driver på 13:e. Tiger spelar i solglasögon i kampen mot pollen som ”dödar hans ögon”. Och Tiger får inte ta på sig den gröna kavajen – han blir fyra.
I det stora hela är inte mycket sig likt.
Men Tiger Woods är i alla fall tillbaka på touren.

VALBORGSMÄSSOAFTONENS ELDAR TÄNDER ett ljust kvällssken över aprilljumma Sverige. På andra sidan Atlanten, på Quail Hollow Club, går en man djupt försjunken i något som förefaller vara destruktiva tankar. Han promenerar 200 meter framför sina spelpartners – Angel Cabrera och Stewart Cink. Om några minuter ska han signera ett scorekort för 79 slag.
”Det konstiga är att jag inte tyckte att jag spelade allt för dåligt. Jag puttade lite illa bara”, säger Tiger efter sin sämsta proffsnotering (+7 på nio hål) någonsin.
Bara dagarna dessförinnan har han stolt deklarerat en 63-rond på Isleworth, en av USA:s tuffaste banor. Han kryddade varvet med en albatross.
Nu har han plötsligt missat sin första kvalgräns på touren på fem år.
Motgångarna fortsätter. Med ett grimaserande anlete tvingas han bryta Players Championship med värk i nacken. Och när helg förbytts till vardag går Tiger och svingcoachen Hank Haney skilda vägar, efter sex års samarbete och 37 segrar tillsammans.
”Tiger och jag kommer alltid att vara vänner, men jag har kommit till en tid i livet då jag vill göra andra saker”, säger Haney till amerikansk media i ett uttalande på måndagen.
Relationen är inte den enda som bryts. Inför British Open dumpar plötsligt Tiger sin Scotty Cameron-putter, som han varit trogen sedan 1999.
”Jag är bättre på snabba greener och med den nya puttern får jag lite bättre fart på bollen”, kommenterar Tiger.
Det nya redskapet på greenerna, en Nike Method 001, får bara 99 försök. Redan efter tre ronder överger han puttern och återgår till gamla vanor.

FORMEN ÅTERVÄNDER INTE. Tvärtom.
I Bridgestone Invitational blir han fullständigt förnedrad av Firestone-banan. 18 över par och totalt mörker.
”Jag behöver slå bollen bättre, chippa bättre, putta bättre och jag behöver scora bättre. Jag kan inte se någonting roligt med att gå 18 över par, särskilt inte när mitt handicap förväntas vara noll.”
Orosmolnen inför Ryder Cup seglar upp på himlen.
”Jag hör definitivt inte hemma där om jag spelar så här”, säger Tiger med handen på hjärtat.
Tiger börjar tänka i nya banor och väljer att kontakta Sean Foley, kanadensaren som bott i USA sedan 2006 och som svingcoachat spelare som Sean O’Hair, Stephen Ames, Hunter Mahan och Justin Rose.
Under tisdagens träningsrond inför PGA Championship sammanstrålar de båda. Åskådarna kan på nära håll bevittna hur Foley halar fram videokameran på femman och åttan i syfte att filma Tigers sving ur olika vinklar.
”Vi befinner oss på ett idéutbytar-stadie”, säger Foley.
”Ingenting är officiellt. Jag tror att han kan säga att jag gillar att utmana ’mina’ spelare, och att jag inte är en ’ja’-sägare. Jag vill få Tiger tillbaka till en plats där han fysiskt varit tidigare, men med en ny förståelse.”
Tiger blir 28:e man i PGA Championship och spelar relativt stabilt, men utan att få till det lilla extra.
Rubrikerna är istället större när Elins och Tigers skilsmässa blir officiell i slutet av augusti.
”Även om vi inte längre är gifta är vi föräldrar till två fantastiska barn och deras lycka har varit, och kommer alltid att vara, av största vikt för oss båda”, skriver de nyskilda gemensamt på Tiger Woods officiella hemsida.
Fyra dagar senare är plötsligt Tiger tillbaka i gammal god form. Med en 65:a delar han ledningen i New Jersey efter första ronden.
”Det kändes bra att kunna kontrollera bollen. Senast jag kunde göra det var i US Open, på lördagsvarvet. Saker och ting jag jobbar på börjar kännas mer naturliga”, kommenterar han efteråt.
Tiger blir bara tolva, men formkurvan pekar uppåt och när Corey Pavin presenterar sina wild cards till Ryder Cup får Tiger, inte helt oväntat, ett av frikorten.
I Wales plockar han hem tre av fyra möjliga poäng. Den förödmjukande förlusten (i par med Steve Stricker) mot Luke Donald och Lee Westwood faller i viss glömska sedan Tiger på söndagen går åtta under par på 15 hål och utklassar Francesco Molinari.
För amerikanernas del är segern obetydlig i sammanhanget – Europa vinner – men för Tiger på sätt och vis framtidsavgörande. Det är ett ”Hello world”-ögonblick i ny tappning, ett ögonblick som bevisar att Tiger fortfarande har kapaciteten.

NÄR TIGER WOODS den 17 november relanserar sitt Twitter-konto med orden ”What’s up everyone. Finally decided to try out twitter!” gör han det inte längre i egenskap av världens bästa golfare.
Efter 281 veckor på tronen har han blivit ikapp- och omsprungen av Lee Westwood.
När vintern kopplar på sin årstidscharm upplever Tiger Woods en ny sorts verklighet. En verklighet som skvallrar om proffskarriärens sämsta scoresnitt. En verklighet som krasst meddelar att året sammanfattas utan ett enda tacktal.
”Han brukade vara oövervinnerlig, men har visat sig vara mer mänsklig de senaste tolv månaderna”, menar Graeme McDowell.
Nordirländaren hamnar i centrum när han i början av december gör det som skulle ha chockat en golfvärld för ett år sedan. Det som då skulle betraktats som ”det omöjliga”.
I Chevron World Challenge hämtar McDowell in fyra slags underläge och tvingar fram ett särspel.
Där dunkar han i två knepiga puttar och knäpper Tiger på näsan.
Det anmärkningsvärda är att ingen riktigt är förvånad.
”Men det vilar någonting speciellt över hans golfspel. Jag förväntar mig att mystiken återvänder när hans golfklubbor börjar sköta snacket igen”, säger Graeme McDowell.
Vi vet fortfarande inte exakt vad Tiger tänkte, vad han kände eller om han sig lärde sig någonting.
Men vi vet att han är tillbaka på jobbet.
Som tvåa.

Text: Henrik Lenngren
Publicerat i Svensk Golf