Hellre medvetslös eller ett brutet ben än tankar om att ge upp. Den tjurskalligheten har tagit Sofia Mattsson till världstoppen – och till OS i Rio. Nu ska hon en gång för alla göra upp med dambrottningens Karelin och bryta den sjuka sviten som hela världen talar om.
Blåklockan under Sofia Mattssons högra öga framträder svagt när hon sträcker sig över fikabordet och kastar en snabb blick mot datorskärmen.
Det internationella sportstatistikföretaget Infostrada har presenterat sin virtuella medaljtabell inför Rio 2016 – och Sofia Mattsson spås ta ett OS-silver.
– För min del får den uträkningen gärna stämma. Jag saknar ju en OS-medalj i samlingen, så ett silver skulle göra mig överlycklig, säger hon.
Det är som om hon plötsligt fångas av en klurig tanke innan hon med ett leende fortsätter:
– Du menar alltså att jag egentligen inte ens behöver åka till Brasilien? Att jag kan få medaljen på posten? Det skulle bespara mig otroligt många träningstimmar.
Fast de som känner Sofia Mattsson vet att detta inte alls är hennes strategi. Det rimmar liksom inte med hennes personlighet, med citat om att ”det skulle kännas som ett svek mot sig själv om jag satsade mindre än 100 procent”.
– Jag offrar så mycket för att jag ska kunna lyckas med min brottning. I träningshallen kan man göra den största skillnaden. Om inte jag ger allt så är det alltid någon annan som gör det. Och då ligger jag efter direkt, säger Sofia.
När andra drar sig för att fortsätta öka när kroppen och huvudet strejkar har hon en hjärna som verkar inprogrammerad på att aldrig ge upp.
– När vi pulsar i snön upp mot Dundrets topp, med 800 höjdmeter, mår man ju inte alltid så bra. Men att tänka att ”nu pallar jag inte mer” är inte min grej. Då stupar jag hellre medvetslös eller bryter benet. Efter två minuter på toppen har jag glömt hur jobbigt det har varit, säger Sofia.
ENVISHETEN OCH TJURSKALLIGHETEN är egenskaper som funnits med sedan barnsben. En dag vägrade hon gå in vid 25 graders kyla trots att föräldrarna bad henne att sluta leka.
– Jag satt där högst upp på snöhögen och gjorde mest ingenting. Pappa och mamma lät mig hållas – ett tag. De visste att jag ville gå min egen väg.
När många av hennes sexåriga kompisar testade på bollsporter valde hon själv att gå på en nybörjargrupp i brottning. Det mynnade ut i ett klassiskt Heureka-ögonblick.
– Det var mycket rörelser och väldigt varierande, jag fick använda hela kroppen och ingenting var låst och styrt. Jag fastnade direkt.
Nästan 21 år senare är Brottarhallen i Gällivare fortfarande ett andra hem för Sofia. När hon är på besök i barndomskommunen faller hon ofta in i nostalgins grupp.
– Jag minns stället där ”hon” for i marken, märket där ”han” sparkade bollen i taket och hur det gick till när vi tillsammans fixade fram klätterrep, ribbstolar och projektor till lokalen. Den formades efter oss, när vi växte upp.
Sofia Mattsson tillhör den kvinnliga generation av Gällivare-brottare som tagit världen med storm. Förr gjorde man likhetstecken mellan orten och Anders Magnusson, men idag tänker de sportintresserade snarare på Sofia, syrran Johanna Mattsson, Henna Johansson och Jenny Fransson.
– Vi var en del i en jättestor grupp som hade kul på och utanför mattan. Alla var tävlingsmänniskor som hatade att förlora. Vi sporrade varandra att ta nya kliv hela tiden. Utan dem hade jag nog inte tagit mig så långt, säger Sofia.
Hon har inte bara tagit sig till världstoppen – utan också från norr till söder i Sverige. Sedan 2010 är hon lappländska i exil, och tillbringar mycket pendlartid i sin Nissan Qashqai mellan lägenheten i Helsingborg och träningslokalen i Klippan.
– Jag kände att jag ville testa något nytt och här har jag nära till resten av världen. Det tar faktiskt längre tid att åka och hälsa på föräldrarna än att ta sig till Kastrup och vidare ut i Europa. För mig som har 150 resdagar varje år är det mycket värt.
REDAN FÖR TIO år sedan tog hon flyget till Guatemala och återvände med ett guld från junior-VM. För hennes omgivning var framgången inte särskilt förvånande.
– Jag minns en tågresa, när vi i GSK-gänget var på väg till Göteborg för en tävling. Jag var väl tio år då. En tant såg våra overaller och undrade vad vi skulle göra. Jag svarade att vi ”ska brottas och när jag blir stor ska jag bli bäst i världen”.
2009 befann sig Sofia Mattsson på just den punkten – efter att ha vunnit VM i 51-kilosklassen. Däremot verkar det klippt omöjligt att rå dambrottningens Karelin – Saori Yoshida som har vunnit samtliga VM och OS hon ställt upp i sedan 2002.
– Det skulle kännas extra skönt att spräcka hennes svit, erkänner Sofia.
Du var nära att klå henne i Vegas i september. Du ledde VM-finalen med 1-0 efter första perioden?
– Vi har bara mötts tre gånger – i tre VM-finaler. De två första gångerna kändes det okej att förlora. De dagarna var hon helt enkelt bättre och var värd att stå högst upp på pallen. Men senast hade det lika gärna kunnat gå åt andra hållet.
Efter VM-silvret 2013 sa du att du ”inte har mer respekt för henne än för någon annan”. Håller du fast vid det?
– Nja, hon är ju grym och den största favoriten till OS-guld, så är det bara. Men jag lägger lika mycket energi på min match om jag lottas mot Yoshida som om jag får ”den där vitryskan”.
Samtidigt undviker du väl helst henne i första omgången?
– Absolut. Hon har vuxit upp i en brottarmiljö och är otroligt snabb och teknisk. Hela världseliten vet att man inte får sätta höger ben för långt fram, för då attackerar hon direkt. Ändå går alla på den fällan.
Du har inte funderat på att byta viktklass för att undvika Yoshida?
– Nej. Jag vill känna mig snabb och stark och inte klumpig. Då är 53 kilo den vikten som passar mig och min kropp bäst.
GENERELLT SETT HAR Sofia Mattsson vunnit betydligt fler matcher än vad hon har förlorat i mästerskapssammanhang – men motgångarna har stärkt henne på det mentala planet.
– Det gäller att lära sig att bearbeta de tuffa förlusterna. Visst är det medalj som gäller när man går in i ett mästerskap. Man vill ha belöningen för allt slit man lagt ner. Det jobbiga är att om man inte har sin bästa dag, om något litet går snett, så får man åka hem tomhänt. Sådana förluster kan sitta kvar länge.
Hur länge?
– Ibland i flera veckor. Först kommer tomheten, och sedan alla flashbacks… ”varför gjorde jag inte så där”, ”varför tryckte jag inte lite till lite extra”. Därefter kommer revanschlustan. Då känner jag att jag vill möta dem igen – helst direkt.
Inför matcher och mästerskap brukar Sofia Mattsson visualisera olika tänkbara matchsituationer mot de motståndare som hon kan tänkas ställas emot. Men brottning handlar inte bara om brottning, så att säga.
– Det fina med min sport är att man tränar så allsidigt. Det kan handla om allt från intervaller, distanspass och klassiska gymövningar till olympiska lyft, hopp och träningspass på mattan.
Brottning kräver dessutom en stark hjärna?
– Mm, är man inte stark mentalt har man förlorat matchen redan innan man går upp. Skallen måste vara med och du vill helst ha ett mentalt övertag redan första sekunden, säger Sofia.
När hon nyligen besökte Bosön för en tvådagars fysprofil fick hon tummen upp i testvärdesprotokollet.
– Min styrka ligger i snabbhet, koordination och balans – jag kan koppla ihop flera delar och gillar att brottas i konstiga situationer; när det snurras runt och går fort. På ett eller annat sätt får jag ofta poäng när det kör ihop sig.
Vad kan du slipa på?
– Den taktiska biten. Leder jag med 6-0 har jag svårt att ta det lugnt, jag måste påminna mig själv om att jag leder och att det är onödigt att bjuda på grepp.
FÖR DEN IDROTTSINTRESSERADE svensken slog Sofia Mattsson igenom 2009, när hon var nominerad till både Jerringpriset och Bragdguldet. I många år hade hon draghjälp i medierna av Ida-Theres Nerell, en citatmaskin som kunde kalla sin motståndare för ”en gammal kärring som har hälften den fysik jag har” på presskonferenser. Men sådana uttalanden ligger inte för Sofia.
– Haha, nej inte direkt. Jag kanske skulle tänka så just när jag har förlorat och är förbannad på mig själv, men brukar kunna lägga band på min ilska.
Försöker du på något sätt sticka ut för att brottning ska få mer plats i medierna?
– Jag försöker bara bidra med det jag kan – och det är att förmedla en bra bild av brottningen. Det är en väldigt komplett sport som aldrig blir tråkig, och alla kan utöva den. Du behöver knappt ens ett par brottarskor. I vissa länder brottas man barfota i sanden.
Din storasyster pluggar juridik vid sidan av brottningen, men för dig har det alltid funnits några tankar på att vara annat än heltidsbrottare?
– Jag är antingen av eller på; 110 procent eller ingenting. Jag har svårt att känna mig nöjd om jag bara kan något halvdant.
Har du börjat fundera på karriären efter karriären?
– Lite grann. Jag vill jobba mot ett mål eller en färdig deadline. Att gå till ett kontor med monotont arbete lockar inte. Jag har inte riktigt bestämt mig, men kanske blir jag dietist, brottningstränare eller något som har med miljö att göra. Vi får se.
Men först ska du ta på dig brottartrikån i OS. Hur skulle du beskriva den känslan?
– Man är skakig och darrar lite extra på händerna. På andra sidan, i den andra trikån, står din motståndare som vill stoppa dig ifrån att nå ditt mål.
Blir OS i Rio din sista stora satsning?
– 2016 har varit ett mål länge nu. Antagligen kommer jag ta ett kliv tillbaka och se vad jag vill.
Är du på toppen av karriären?
– Svårt att säga. Hoppas att jag kan säga att jag är det i augusti i alla fall.
Infostrada har ju utlovat ett silver…
– Just det. Det blir bra!
Text: Henrik Lenngren
Foto: Pär Olsson
Publicerat i Sportguiden
Personligt/Sofia Mattsson
Ålder: 26 år.
Bor i: Helsingborg.
Familj: Mamma, pappa, två systrar och sambo.
På tallriken: Tapas.
I glaset: Smoothies.
På Spotify: Don´t worry av Madcon.
På tv:n: Har fastnat för fängelseserien Oz.
I bokhyllan: Born to Run alternativt något från Elaine Eksvärd eller Fredrik Backman
Oanad talang: Duktig på längdskidor.
Instagram: sofiammattsson