Foto: Peter Holgersson

Liten Henrik i Lindö, en av Norrköpings villaförorter, hade blivit halvstor. Gymnasiet var avklarat och den ljusnande framtid var hans. Statistiskt sett hade han ju sisådär sextio år kvar och det var just statistik som var hans grej.
Trodde han.
Så lagom statistikeruppklädd men ordning på pennor och block och 1999 års hottaste miniräknare klev han in i universitetsvärlden. Statistikprogrammet väntade. 4,5 år. Nu jävlar.
Han satte sig längst bak i lektionssalen och körde i gång.
Efter stenhårt plugg reste han sig upp, plockade ihop sina pennor och lämnade universitetsvärlden. Något rätt få statistiskt sett gör efter två timmar.
Jo, det är sant. Två timmar!
Han skrattar och berättar:
– Jag kände direkt att det här inte var min grej, att jag tagit ett förhastat beslut. Dagen därpå ringde jag upp sportchefen på Norrköpings Tidningar och berättade om den dröm jag burit på sedan barnsben. Att skriva i tidning.
Det är möjligt att det fortfarande sitter några människor på Statistiska Centralbyrån och sörjer siffertalangen som aldrig dök upp där – men definitivt är det ännu fler läsare som tackar för att han valde att utveckla talangen för ord istället.
För Henrik Lenngren ska skriva.
Punkt.
Eller ännu hellre kommatecken. För efter punkt tar det ofta slut men Henrik Lenngrens texter vill man ju som läsare ska fortsätta.
– Mikke Sundgren, sportchef på Norrköpings Tidningar, gav mig chansen och sedan dess är jag honom evigt tacksam. Det blev sex månaders praktik på sporten. I början fick jag ringa in resultat från den lokala division 5-fotbollen, och efterhand blev jag så kallad radskrivare.
– Oftast blev det korta texter men här formades jag som journalist, här lärde jag mig vad som verkligen var en story. Jag fick tips på hur man skriver vassa ingresser och lärde mig sägningar som man till varje pris skulle undvika. Jag skriver numera aldrig att någonting ”går av stapeln” om jag inte bevakar någonting båtrelaterat.
Sport var hans värld och hade varit det länge.
Det skrivna sportspråket, som i sina bästa stunder är lekfullt och rappt, hade grott i honom långt innan han klev in där till Sundgren med den konstiga stavningen av Mikke på Norrköpings Tidningar.
– Allt tog fart med Super-Mac, Bullen och Benny Guldfot. I ett par år som barn var jag fullständigt uppslukad av Buster. Jag älskade historierna, matcherna, att läsa, minns han.
– Efterhand började jag själv leva genom idrotten, genom min egen fantasi, genom skrivandet. Jag avverkade kollegieblock som Horace Engdahl läser litterära mästerverk av djiboutiska författare. Med den högst fantasilösa signaturen HL skrev jag referat om fotbolls- och hockeymatcher i den fiktiva Norrköpingsjournalen.
Det var fake news innan fake news fanns.
Vita Hästen-Rögle 5-2 (1-1, 3-0, 1-1).
Bara en sån sak.
Vita Hästen fick nämligen aldrig stryk mot Rögle. Så var det bara. Det är en av fördelarna med en fiktiv tidning i en fiktiv värld. Men Henrik Lenngren vore inte Henrik Lenngren om han nöjde sig inte med referat från sina låtsasmatcher.
– Självklart följde analys av matcherna. Och tabell. Uppdaterad med omgångens samtliga matcher. Jag var uppslukad av idrotten i allmänhet och av skrivandet i synnerhet. Jag var en statistiknörd som älskade resultatbörser över allt annat. När mina kompisar drömde om att bli blåvitrödingar i Sampdoria eller brandmän i Krokek önskade jag mig en framtid som skribent, säger han.
Med andra ord: vilken himla tur att han hoppade av det där statistikspåret och valde att satsa på drömmen.
Idag är Henrik Lenngren egen företagare.
Precis som hans pappa och mamma var.
– Deras liv väckte säkert någon slags entreprenörsdröm redan då, utan att jag visste om det. Inte bara för mig utan också för min storasyster som genom åren startat allt från skönhetssalong till gårdsbutik.
– Efter praktikvändan på NT hoppade jag in på redaktionen på helgerna. Parallellt med det satsade jag helhjärtat på golfen. Försökte hanka mig fram på svenska touren, Telia Tour som den hette på den tiden, i ett par år men det dröjde inte länge innan jag insåg att grabbar som Alex Norén och Oscar Florén kunde behärska den mentala pressen på ett helt annat sätt än jag själv.
Han bodde ett år i Fuengirola på spanska solkusten. På morgnarna och förmiddagarna jobbade han som webbredaktör för två tidningar som bevakade livet för svenskar som var bosatta som Costa del Sol, och på eftermiddagen stod han på La Calas range och siktade på 100-koner.
– När jag startade eget inom journalistiken 2002 var jag inte längre junior, som golfare alltså, men som skribent kände jag mig grön. Ändå beslutade jag mig för att ge skrivandet en ordentlig chans. Sedan dess har pennan varit ett vassare vapen än drivern. Sedan 2013 driver jag aktiebolag.
Arbetslivet är varierat.
– Jag är entreprenörsreporter på Dagens industri, där jag ansvarar för bevakningen i framför allt Östergötland och Södermanland. Jag är fast vinjettskribent i en rad olika magasin och tidskrifter. Skriver främst om näringsliv, entreprenörskap, sport, bostadsmarknaden och besöksnäringen. Jag arbetar som korrekturläsare åt Illustrerad Vetenskap. Och jag är redaktör för diverse kund- och personaltidningar.
På uppdrag av contentbyråer arbetar han mot företag som Saab, Gränges, Intersport, ABB, KPMG, Bauhaus, Svenska Spel, Postnord, K-Rauta, Com Hem, Holmen, Cementa, Stadium, Trygghetsrådet med flera.
I tre och ett halvt års tid var han chefredaktör för Sportguiden, ett magasin som gavs ut på O’Learys restauranger och en rad olika utvalda gym runt om i Sverige.
Den lenngrenska basen är Norrköping, ja, han har till och med flyttat tillbaka till den där villaförorten Lindö, där numera fru och två döttrar erbjuder klart bättre sällskap än Super-Mac, Bullen och Benny Guldfot.
– Även om basen är Norrköping arbetar jag över hela Östergötland och Södermanland samt delar av Småland, Västmanland och Närke, konstaterar han.
Säg så här: många texter har det blivit.
Men första gången är, som i så många sammanhang, speciell. När hans företag firade femton år kom några kompisar med en tavla, som visade sig vara ett urklipp från NT:s tidningsarkiv – en division 4-text från en fotbollsmatch mellan Åby och Hagahöjden.
– Jag glömmer aldrig den matchen. Jag hade med mig min sporttokiga pappa som moraliskt stöd. Jag använde ett helt anteckningsblock trots att matchen i sanningens namn var rätt händelsefattig. Att se min byline i tidningen den morgonen var ett ögonblick jag aldrig glömmer.
Riktig byline i riktig tidning alltså. Henrik Lenngren. Inte HL.
– Jag minns att jag inte kunde sova på natten utan sprang ut och hämtade tidningen när brevbäraren svängde förbi vid 03-hugget. Ringde min lika sporttokiga farmor tre timmar senare och bad om ett utlåtande, ler han.
Farmor, ja.
– Hon var med när Idrottsparkens läktare rasade, när Nordahl såldes till Milan, på den tiden man talade om kedjespelare och inte anfallare, om kantspringare och inte vänsteryttrar. Hon förde vidare IFK Norrköping-arvet till min far som sedan hade den goda smaken att göra mig till årskortare 1987. Sedan dess missar jag aldrig en match, berättar han.
Och, jodå, farmor var precis så nöjd med det där referatet som kanske bara en farmor kan vara när barnbarnet skrivit om en match mellan Åby och Hagahöjden.
Men som egen företagare i skrivarbranschen vet han att inte bara en farmor ska vara nöjd. Redaktörer och uppdragsgivare ska också vara det.
– I redaktörens ögon vill jag också ses som den som alltid lämnar i tid. Den som sätter punkt och levererar enligt önskemål. När en AD fick i uppgift att göra om min logga skrev han: ”När jag läser på om dig och tänker på hur du jobbat när vi har haft samarbeten så tänker jag på två saker: 1) du levererar alltid och 2) du är snabb. Symbolen visar just detta. Det är en klocka samt en check, alltså en det-är-klart-symbol. Och naturligtvis ett L.”
För att alltid leverera i tid är det därför rätt logiskt att Henrik Lenngren börjar i tid. Han funderar en kort sekund innan han beskriver sina mornar:
– Jag ställer klockan på 05.25, snoozar till 05.34, tar en snabbdusch, kollar inkorgen, svarar på mejl och går igenom dagens uppdrag i synkad kalender. Väcker barnen 06.40 och kör dem till förskolan 07.20. På plats på kontorshotellet, där jag hyr ett rum i samma byggnad som Sveriges största gym, 07.35. Sedan brinner det i fingertopparna.
Statistik-Sverige kan bara ana vad de missat.

Text: Ola Liljedahl

3 frågor om skrivande:

Vilket är det svåraste reportage du gjort?
”Ett reportage om Emma som 2010 fick diagnosen livmoderhalscancer. Trots detta vägrade hon att kompromissa med livet. Hon vill göra alla de saker hon gjorde innan – och fullfölja sina drömmar. Som att åka Vasaloppet. Det blev ett reportage om drömmar och dödsångest, om sportdryck och blodförtunnande mediciner. Jag minns ett citat dagarna efter hon bragdartat gått i mål 2012: ’Jag ville inte bevisa att jag var fysiskt stark. Det handlade om att hitta tillbaka till glädjen i livet och ta kontroll över mitt liv. Att inte låta cancern bestämma. Jag är Emma, inte cancer.’
Jag har skrivit om cancersjuka personer tidigare, men det som gjorde det speciellt här var att Emma också var min vän. Skriver var. Hon gick bort 2014.
Hon är dock fortfarande min idol. Varje gång jag står på startlinjen i Vasaloppet, som jag gjort åtta gånger nu, tänker jag på henne. Kunde hon med cancerhelvetet kan jag med lite kramp i triceps.”

Vilken typ av texter lockar dig mest att göra?
”Som korre åt Dagens industri träffar jag varje vecka entreprenörer som brinner för det de gör, oavsett om de förvandlar ett kenyanskt sopberg till el, försöker hitta lönsamheten i lanthandeln mitt i ingenstans, tar upp kampen mot ebola med sina sårvårdsförband, säljer lyxbilar eller monterar bajamajor på festivaler. Ofta när jag sätter mig i bilen eller på tåget efter en sådan intervju är jag liksom uppfylld. Det är tacksamt att få porträttera människor som fullföljer sina drömmar.
Generellt tycker jag om att krypa innanför skinnet på folk, att få dem att berätta om sina liv, historier och minnen. Jag är en berättande journalist snarare än ett skjutjärn, även om jag såklart inte drar mig för att ställa kritiska frågor.”

Hur motiverar du dig för andra typer av texter, mindre lustfyllda, som du ändå måste göra?
”Läser på. Ju mer jag kan om ett ämne, desto mer inspirerande blir det. Det låter kanske klyschigt, men varje ämne har något visst. När jag får ett uppdrag i min hand har jag på förhand kanske inte stenkoll på bergtäktens betydelse för infrastrukturen, eller hur polisens omorganisation faktiskt indirekt kan påverka tryggheten på landsbygden – men med gedigen research och genom att vara frågvis kommer man långt. Så även ett ämne som på förhand kanske känns mindre lustfyllt blir ofta ganska intressant på vägen.”