Jag stannar ett ögonblick precis innanför trädgränsen. Det luktar mossa, blött barr, något jordigt och syrligt som jag inte har ord för. Ljuset vilar mellan stammarna, stilla som om inget utanför skogen får röra vid det.

Tystnaden kräver en ny sorts artighet, har ett långsamt sätt att röra sig, med respekt för något som redan pågår.

Fjällmossens naturreservat bjuder på visst motstånd. Stigen är snårig, igenväxt. Inga pilar, inga markeringar. Bara en upptrampad fåra i mossan, skrapad av fotografens skor, ett spår från någon som visste att jag skulle tveka här. Jag viker höger, trots att vänster känns mer rätt.

Jag har stängt av precis allt: kalendern, Garmin-klockan, notiser, apparna som mäter hur jag sover, rör mig, presterar. Allt det som vanligtvis styr min rytm – avstängt i samma ögonblick som jag klev in här.

Min handled är solblekt där klockan satt – den enda jag aldrig tar av mig, förutom vigselringen. Jag känner mig naken utan den. Och samtidigt: befriad. Livet är inget statistiskt säkerställt facit.

Jag har ingen väderprognos, ingen backup-plan. Och kanske är det just det jag försöker stänga av, behovet att alltid ha en plan B.

Så jag tar bara med mig det allra nödvändigaste: ett anteckningsblock, ett tält och ett stormkök jag egentligen inte vet hur man tänder.

Så jag slår upp tältet. Eller försöker. Det lutar, stretar, bågnar i vinden. Pinnen vill inte ner i mossan. Linan vill inte fästa. Ingenting vill egentligen som jag vill, och det är först nu jag märker hur mycket hjälp jag vanligtvis får – från instruktioner, tutorials, någon som visar. Men här finns ingen. Bara blåst, tyg, tålamod. Och Cornelias röst i huvudet – min dotter som hjälpte mig träna hemma på gräsmattan. Det var hon som läste manualen högt, som satte tältpinnarna i min hand som om jag vore ett barn, som med varm, myndig tolvårington förklarade vad jag skulle tänka om jag ”blev stressad”.

Det var hon som propsade på att jag skulle ta med hammaren. Och det är först nu, med blåsten ryckande i stormlinorna, som jag förstår varför.

Jag trycker ner sista pinnen i mossan. Det står. Det håller. Jag kryper in, drar igen dragkedjan och lägger mig till rätta i sovsäcken. Det luktar tyg och fukt, och jag hör hur vinden rör sig i linorna utanför som om tältet vore en stor lunga. Det finns inget mer att göra. Inget att kolla, inget att svara på. Bara blåst mot tältduk och en kropp som inte riktigt begriper om den ska varva ner eller hålla sig beredd. Jag känner mig inlåst i ett hjärnkontor utan Wi-Fi – ingen mottagning men fullt av tankar som ändå envisas med att snurra.

Jag plockar fram stormköket mest för att ha något att göra med händerna. Gasolen tvekar, tändaren trilskas, men till slut brinner lågan med ett dovt sus. Jag kokar upp vatten till en frystorkad bolognese och äter den som om det vore en trerätters. Det smakar mer plast än pasta, men värmen från kåsan ångar upp mot ansiktet och gör något med mig. För en stund handlar allt om att röra runt i kastrullen, blåsa på en för het tugga, känna magen sakta fyllas.

När jag vaknar nästa morgon – om det ens är morgon – märker jag att något har skiftat. Inte med världen men med rytmen i mig. Hur jag sov är oklart. Inga sömnpoäng i Garmin-appen, ingen graflinje att jämföra med gårdagen. Sovsäcken har sakta glidit nedåt under natten. Tältgolvet lutar en aning, kanske 3,4 grader, och madrassen får inte riktigt fäste. Men jag stormtrivs i min lilla kokong, i lugnet, i min skyddade verkstad där jag i ärlighetens namn inte ”verkstädar” särskilt mycket.

Jag ligger kvar. Nöjer mig med att bara existera. Påbörjar en tanke och låter den gå hela vägen, utan att bli avbruten.

Ute över gölen viner vinden som en låg, jämn andning. Förmodligen har klockan slagit förmiddag. Det är täckjacka grader varmt och min tilltagande tunnhårighet med strån fladdrar obetänksamt i vinden.

Jag tar med mig handduk och går ner till vattnet, mer av rastlös vana än på grund av spontan badlust. Gölen ligger mörk och stilla, granarna speglar sig i ytan som om de också funderar på att gå i. Jag doppar händerna först, sedan fötterna. Kylan hugger till, men på ett sätt som väcker kroppen snarare än skrämmer den. Jag går i tills det känns i bröstet, sjunker ner och låter det kalla vattnet dansa över huden. När jag kliver upp igen är huden knottrig och blodet rusar. Jag sitter en stund på en flat sten med handduken om axlarna och låter vinden torka dropparna.

Jag tänker på hur vardagen brukar se ut: fondkurvor, IST-scheman, silly season-rykten på Gnällbänken och en kalender där punkterna väntar på att strykas snarare än upplevas. Små loopar av scrollande – att flytta klossar i rätt ordning i Block Blast, läsa in sig på Klart, SMHI och YR trots att man ändå inte går ut. Att uppdatera, uppdatera, uppdatera utan att titta upp och tolka himlen själv.

Nu: ingen klocka, inget schema, inget att checka av.

Någonting i mig håller ändå fast vid det. Ett slags inre system som fortfarande mäter, trots att allt är avstängt. Hur känns det nu? Borde jag inte känna något mer? Är det här tillräckligt?

Tankarna kommer långsamt. Jag går in i en sorts balansräkning med mig själv. När känner jag mig genuint lycklig? Varför vaknar jag vissa morgnar med moll i bröstkorgen utan att förstå varför? Har jag blivit mer likriktig – lika långt till skratt som till gråt? Jag tänker på döttrarnas smittande skratt, på ett IFK-mål i övertid på Parken, på en solvarm klippa i skärgården med Jennie – minnen som inte mäts men som ändå räknas.

De kommer som svar, eller kanske som motvikt.

Jag frågar mig om det här är vad som krävs. En skog. Tystnad. Ingen klocka, ingen spegling.

Ett träningspass i närvaro, iscensatt av mig själv. Jag känner mig nästan teatralisk – som om jag bogserat mig hit för att skapa rätt förutsättningar för insikt. Som om jag byggt ett rum där bara mina egna tankar får breda ut sig, men där själva ansträngningen att lyssna också blir en prestation. Veckans deadline handlar inte om att bli klar i tid, att leverera, att formulera – utan att låta tiden rinna ut. Vissa stunder är det soptomt i huvudet. Som om hela det observerande systemet gått på semester.

Jag slår upp en bok. Helga, av Bengt Ohlsson. Inga klick, inga recensioner att jämföra med. Bara jag och texten. Jag läser långsamt, tvingas tolka själv, stannar upp. När den är slut känner jag mig nästan övergiven. Ingen algoritm berättar vad jag ska läsa härnäst. Inga rekommendationer. Bara eftertanken.

Mobilen är inte min fiende – men den gör mig ofta mer frånvarande än jag erkänner. Jag sätter skärmtid för mina barn och scrollar själv i badrumsljuset, med tandborsten kvar i mungipan och blicken redan någon annanstans.

Jag kallar det återhämtning men oftast är det bara en vana för att slippa känna. I skogen saknar jag inte apparna eller nyhetsflödet. Jag saknar bara det sociala. Mina barn, Jennies röst. De där små incheckningarna som inte går att ersätta med något annat än verklig närvaro.

Till slut reser jag mig, drar på mig jackan och låter benen gå, utan mål men med ett behov av att lämna tankarna där de är.

Jag går över skog och myr och försöker minnas detaljer, som om jag redan vet att jag kommer vilja återvända hit. Stenbumlingen med pagefrisyr av mossa. De väderbitna fågelholkarna. Jakttornet med nummer 94, där två kottar sprängts in i trallskivans springor. Tuvull, skvattram. Trollsländor som står still i luften, som om också de försöker hålla fast vid ögonblicket.

En havsörn seglar över vattenytan och ett gäng sångsvanar glider förbi. Vad för slags detox är de i behov av? Finns det något i deras värld som behöver stängas av eller kopplas på?

Tillbaka vid tältet drar jag upp anteckningsblocket och börjar skriva. Ett slags inre backup, trots allt. Allt är stilla. Bara vågkluck mot gölkanten och en hackspett i trädet som låter som ett gammalt modem: ryckigt, envist, analogt.

Jag följer en otydlig stig tills den löser upp sig i myrmark. Fötterna letar efter fastare tuvor, mossan sviktar under sulorna. Bakom en ridå av gran dyker ett vindskydd upp, halvt dolt som om det inte riktigt vill bli hittat. Där inne ligger en gammal vedtrave. Jag plockar fram morakniven, täljer späntor, staplar dem i eldstaden och tänder. Lågan tar sig, drar genom veden och lämnar glöd efter sig. Jag sitter på bänken, värmer händerna över den lilla elden och ser röken stiga. Här finns inget att dokumentera, inget att lägga upp. Bara eld, rök, värme och en kropp som förstår att det här är ett språk den känt längre än pushnotiserna.

Den sista natten åskar det. Tältduken skakar. Jag känner mig lite liten. Jag har ingen app som berättar hur långt bort blixten är. Jag räknar sekunder, lyssnar och tänker på vad tystnad egentligen är.

I gryningen hajar jag till. Alarmet går på mobilen – tror jag. Men det är vinden som andas ut, låter fåglarna ta plats. En symfoni av kvitter minner mig om ljudet av en mobilsignal.

Med ett par blixtlås och ett myggnät har jag stängt ute världen: handelstullar, krig, trapphusskjutningar; ett nyhetsflöde som sällan ger utan bara tar.

Jag kryper ur sovsäcken, drar upp dragkedjan och ställer stormköket vid vattenbrynet. Kaffevattnet tar tid att koka, som om även det anpassat sig efter tempot här. Jag mal inga bönor, bara snabbkaffe i kåsan, men doften sprider sig ändå mellan tallarna. Solen letar sig fram genom molnen och värmer kinderna medan jag sitter på samma sten som efter morgondoppet.

Jag doppar händerna i vattnet en sista gång, bara för att känna temperaturen, och inser att dagarna inte bara varit en paus från skärmen. De har varit faktiska dagar ute: kalla dopp, mat på gasol, eld som tagit sig på tredje försöket, steg över myr. Kroppens sätt att förstå att jag varit här, inte bara huvudet. Här finns inga krav. Inget som ska formuleras, ingen som väntar på ett svar. Naturen varken dömer eller applåderar. Den bara är. Och för första gången på länge är jag också bara där, i nuet. Tältet packas ihop och jag går långsamt tillbaka mot bilen. Jag vet att mobilen ligger där, tyst men laddad. Full av saker jag klarat mig utan.

Men jag vet också något annat nu. Det är okej att världen snurrar – utan att jag snurrar med.