Han hanterade ångesten genom att svälta sig själv och samtidigt träna stenhårt. Men utåt var han alltid den gladaste, oavsett sammanhang. Nu kämpar en frisk Jan Nordström för att andra med ortorexi ska få den hjälp de behöver. Han springer inte längre ifrån sin ångest, utan möter den och gör något ljust av den.

Jan Nordström frustade till mellan två tunga andetag, fällde kroppen från liggande till sittande innan han hastigt avslutade träningspasset. Insikten om att han tappat räkningen gjorde honom frustrerad. Nu var han tvungen att börja om, från noll. Tusen situps stod på schemat, exakt tusen, och inget annat kunde stilla det ständigt tickande kontrollbegäret.
Det inplanerade telefonmötet om ett par minuter fick skjutas på framtiden. Så också intaget av den kalorifattiga salladen i kylskåpet.
Flytten från Karlstad till Kalmar skulle bli en nyttig omstart i tillvaron. Jan Nordström hade lämnat sitt mörka förflutna, låtit håret växa. Men nu var han tillbaka i självdestruktiviteten som plågat honom i så många år. När ångesten vällde in lindrade han den med nattliga löprundor och situps. Han sprang tills han kräktes blod och fick en kick av att alltid vara hungrig. Träningen gav honom ett par sekunders tillfällig frid från allt det jobbiga.
Omgivningen märkte ingenting. När Jan Nordström fick vikariera som fotograf på tidningen Barometern i Kalmar fick han ofta höra att han var en av ”redaktionens gladaste medarbetare”. Detta i en tid när han mådde som sämst. Som en skicklig kameleont vaggade han fram mellan två världar, i ett dubbelliv. Vad Jan Nordström inte visste då, var att han var fast i ortorexins grepp.

DRYGT TIO ÅR senare sitter Jan Nordström nedsjunken i en soffa på Hilda i Kalmar, ett hotell som han låtit inreda med sina fotografier. Han är inte bara fotograf utan också författare, poet, konstnär och föreläsare. Han har blivit en röst utåt för ortorexin, en ätstörning utan närmare specifikation där de drabbade fastnar i ett tvångsmässigt, hälsosamt och fettsnålt ätande samtidigt som de ägnar sig åt överdriven fysisk träning.
Träning och hälsa brukar förknippas med positiva värden, men när friskt blir sjukligt ekar det ofta tyst i det offentliga rummet.
”Det är bra att träna, men en del hamnar fel. Jag vet att många kämpar med ortorexi i det tysta”, påpekar Jan Nordström.
”Fler måste våga komma ut och berätta om sina problem och om sin sårbarhet, inte minst på arbetsplatserna och i skolorna. Ortorexi är svårt att upptäcka så mörkertalet är fortfarande stort.”
Jan Nordström hamnade i den negativa spiralen i de sena tonåren. Han betraktades som en av Värmlands bästa juniormålvakter i fotboll. Mellan stolparna fick han beröm och uppmärksamhet, detta i en tid när han formade min personlighet.
”På fotbollsplanen ville jag inte göra någon missnöjd eller svika lagkamraterna. Ibland var jargongen hård och det skrämde mig. Jag var rädd att bli betraktad som omanlig och annorlunda om jag visade upp mjukare sidor. På bildlektionerna målade jag muskelkillar med Rambo-idealet, och hemma ritade jag ångestfyllda teckningar som jag sedan rev sönder.”
Jan Nordström vågade inte uttrycka sina känslor och gick vilse i bilden av hur en man ska vara.
”Jag trodde att en ’riktig’ man aldrig grät eller visade osäkerhet. Han bet alltid ihop. Bakom fasaden låg ett enormt mörker. Jag såg frisk ut men innerst inne hade jag redan börjat bli utseendefixerad.”
Tillvaron brakade samman när han lade fotbollshandskarna på hyllan. Besattheten att bli större och starkare blev allt större.
”Skulle jag bara få en snygg kropp skulle allt lösa sig. Jag skulle bli omtyckt och få jobba med det jag ville. Under tiden insåg jag att ångestklumpen och vilsenheten blev mindre om jag åt mindre. Jag visste ingenting om näringslära, men tänkte att en sallad måste ju vara nyttigt. Det slutade med att jag sprang och gjorde flera tusen situps om dagen, samtidigt som jag knappt åt någonting.”
”Jag var aldrig riktigt närvarande. Ångesten jagade mig som vilket missbruk som helst. Jag var tvungen att träna, tvungen att anteckna vad jag hade ätit och hela tiden led jag av kroppsfixering.”

NÄR JAN NORDSTRÖM kom ut på arbetsmarknaden, först och främst som journalist och fotograf, blev han snabbt en expert på att ljuga.
”Jag uppfann ett inrutat system så att jag inte skulle bli upptäckt på jobbet. Bakom ett träd i parken nära arbetsplatsen kunde jag kräkas, jag såg toaletter som flyktvägar, där inne kunde jag låsa dörren och lägga mig ner på golvet och göra situps. När det var som värst fick jag ångest när jag druckit ett glas vatten. Det var jag tvungen att förbränna på en gång, annars skulle jag ju bli tjock. Ibland sjukanmälde jag mig för att kunna träna ännu mer, eller snarare fly ännu längre in träningsnarkomanin.”
Precis som när Jan Nordström höll nollan på fotbollsplanen fick han nu beröm för sin livsstil. Han var ”duktig som inte åt kakor”, och han såg ju ”så hälsosam ut”. Han lämnade vikariat och anställningar för att söka sig till frilanslivet. På så sätt kunde han isolera sig ännu mer, få bättre kontroll över tillvaron.
”Träningen förstörde då mitt liv. Den styrde hela min tillvaro och förstörde också yrkesmöjligheter, bland annat stora fotoutställningar i USA”, säger Jan Nordström.
Det dröjde till 2002 innan han på riktigt tvingades konfrontera sina demoner.
”Jag arbetade med min första bok, och den grafiska formgivare jag arbetade med lade plötsligt handen på min axel och frågade: ”Men hur mår du – egentligen, Jan?” Hon såg på mig med totalt närvarande ögon, det vilade inget ont eller hotfullt i blicken. Jag pratade osorterat och nonstop i åtta timmar. När jag började nysta i mitt liv erkände jag för första gången för en annan människa att jag hade problem, att jag mådde dåligt.”
Tillsammans med psykoterapeuten Olle Berger började han att lägga livspusslet för att förstå varför det blivit som det blivit, samtidigt som han fick lära sig nya sundare sätt att hantera livets påfrestningar.
Jan Nordström har i sin rehabilitering också använt sin ångest och kanaliserat den till något ljust i böcker och på målningar. I den hyllade boken Tillsammansheten åkte han exempelvis frivilligt tillbaka till miljön som varit en av delarna till hans ångest; fotbollens omklädningsrum och arenor.
”Det är på sätt och vis självläkande att berätta min historia, men jag gör det också för att andra killar och män ska våga berätta om sin egen oro och sårbarhet. Jag vill visa att det inte är så farligt, utan en befrielse att söka stöd och hjälp. Att våga visa sin sårbarhet är inget nederlag, anser jag.”

JAN NORDSTRÖM ÄR frisk idag, han konstaterar det själv. Men han kommer alltid få leva med spår av sina tidigare ätstörningar.
”Jag har misshandlat min kropp, jag har fått operera magen och har dålig blodcirkulation. Och i omgivningens ögon är jag fortfarande ortorektikern som kan falla tillbaka i fällan. Folk blir oroliga om jag tackar nej till en bulle eller om de ser mig springa.”
Numera har Jan Nordström ersatt tvångsmässiga löprundor runt motionsspåret på Stensö mot joggingturer utan tidspreferenser och inre krav.
”Nu ser jag på motion och träning som något vackert. Jag springer med frihet.”
Jan Nordström höjer blicken, tittar ut genom fönstret, och fortsätter.
”Jag trivs äntligen med mig själv, och det känns som att livet kan börja nu. Jag har omförhandlat mitt bagage. Idag ser jag på mitt förflutna som en skatt istället för en belastning. Det känns meningsfullt att skapa något ljust av allt det mörka.”

Text: Henrik Lenngren
Publicerat i Dagens industri

Di Fakta

Jan Nordström
Ålder: 40 år.
Familj: Flickvän, våra familjer och de närmaste vännerna.
Bor i: Kalmar.
Äter: Spagetti med riven ost och olivolja är en favorit.
Dricker: Dagligen kaffe och vatten.
Kör: En Golfkombi från 2004, som även har en biogastank.
Ser på tv: Dokumentärer.
Läser: Poesi.
Köper: Begagnade vinylskivor.
Yrkesverksamhet: Fotograf, författare, konstnär och föreläsare.

Di Fakta

tips*
✓ Tydliga varningssignaler är att du blir besatt av träningen, isolerar dig och väljer bort sociala sammanhang. Du får en stark ångestkänsla av att inte träna. Den känslan fräter sönder allt annat, dina relationer och ditt yrke.
✓ Försöka skapa en öppenhet i din familj, på din arbetsplats och bland dina vänner där det är accepterarat att prata och dela känslor, även de mer ömtåliga.
✓ Våga berätta för någon du har förtroende för. Och kan inte den människan ta emot det, våga berätta för någon annan.
✓ Om du misstänker att någon i din omgivning har problem – våga fråga. Bry dig. Visa omtanke och medmänsklighet. Personen i fråga stöter kanske bort dig för att du kommit för nära, men du har öppnat in till den andra personen. Personen alltid minnas det, även om den inte visar det då, utan kanske först senare. Om du misstänker att någon mer dåligt och det känns svårt att våga närma den sig själv, gå ihop med någon mer på arbetsplatsen.
✓ Sök professionell hjälp. Kontakta även Frisk & Fri, Riksföreningen mot Ätstörningar (www.friskfri.se), här finns stöd och tips.
* Från Jan Nordström