När Kristin Boman blev änka och förlorade energin som entreprenör kom funderingarna – var det läge att sälja hotellet? Svaret blev nej, och ur en nyfödd lust initierades satsningen att bli allt vad ett insomnat landsortshotell inte är.

Det bär svagt uppåt när Kristin Boman passerar linnedukat bord efter bord på väg mot den solgassiga verandan. 37 centimeter från vägg till vägg, så mycket lutar golvet i restaurangen på Bomans Hotell.
”Trosa är byggd på gammal sjöbotten, och det här huset pålades inte när det byggdes 1969. En gång glömde en kvinna att lägga i bromsen på sin rollator när hon skulle äta lunch. Rollatorn for hela vägen in i bardisken”, säger Kristin Boman och pekar glatt mot rummets ände.
Precis som den svagt sluttande parketten följer inte heller hennes eget livsöde något plant mönster.
”Det är ingen Autobahn direkt. Snarare en väldigt gropig kullerstensgata”, säger Kristin Boman.
2005 var året då hon tillsammans med sin make, TV4:s vinexpert och kändiskrögaren Torbjörn ”Benson” Olsson, tog över det familjeägda hotellet ett stenkast från Trosaån. Precis som i de flesta generationsskiften fanns det många hinder att komma över. I ena hörnan stod Kristin och ”Benson”, den yngre generationen med storslagna framtidsvisioner. På andra sidan satt Kristins mor och styvfar med fötterna tryggt på marken.
”Vi fick gå i terapi för att kunna mötas på ett företagsmässigt sätt och ändå vara en fungerande familj”, berättar Kristin Bohman.
Till slut lyckades parterna enas och Kristin och ”Benson” kunde brodera fram sina tankar.
”Min största rädsla är att vi ska betraktas som ett insomnat landsortshotell. Redan från början ville jag och ’Benson’ att Bomans skulle vara mustigt och sexigt, med en skön känsla. Ett hotell med ett jävlar anamma.”
Men så en dag i februari 2008 skedde det overkliga – ”Benson” fick hjärtstillestånd och avled. Kvar stod en chockad Kristin och deras två barn, som hunnit fylla elva respektive 14 år.
”Det var såklart ett stort trauma på ett personligt plan, men även hotellet tog stryk rent ekonomiskt och organisatoriskt. Ett litet personligt ägarlett hotell kräver en närvarande ägare som kan lägga en kärleksfull hand där det behövs. När jag blev änka kändes det plötsligt inte självklart att jag skulle orka fortsätta driva hotell. I många år funderade jag på att sälja det vidare”, säger Kristin Boman.
Efter att ha stått lite i bakgrunden var det nu hon själv som förväntades förvalta hotellarvet och dessutom fronta varumärket. Samtidigt, även om det inte var uttalat, kände Kristin Bohman att folk i hennes omgivning tvivlade.
”Många trodde nog inte att jag skulle fixa hotellägarbiten. Det provocerade mig. Jag har drivits av att minsann visa dem som inte haft tilltro till mig och min förmåga hur man kan gå tillväga.”
Elva år senare är Bomans Hotell starkt präglat av Kristin Bohmans inredningslust. Fjärran från standardlösningar och minimalism är varje rum unikt. Något är inspirerat av en dockhemsmiljö, ett annat av Keith Richards, ett tredje av en blomsterhimmel.
”Jag unnar mig att satsa på saker som känns lustfyllda. Det kan handla om att jag köper in tyg i Paris som inte går att hitta någonstans, eller låter sy ihop speciella morgonrockar som är 20 centimeter längre än standardmåttet. Jag själv tycker att det är tråkigt att komma till ett hotell där jag får en tunn, kort morgonrock och taniga tofflor. Vi sparar inte på det som vi tycker är viktiga detaljer för trivsel och njutning”, säger Kristin Boman.
I rummen, som ofta har badkar utplacerade helt öppet, avspeglas också hennes fäbless för skor.
”Vi har ett femtiotal för utlåning, bland annat från Manolo Blahnik, Christian Louboutin och Dolce Gabbana. De används flitigt, det märker jag eftersom det blir ganska många besök hos skomakaren.”
Kristin Boman kallar Bomans för sitt tredje barn, ”det mest besvärliga av de tre”. Hennes barn finns för övrigt porträtterade på en och annan tavla och toalettdörr. Dottern Amandas fotokonst pryder väggarna i matsalen. Överlag kryllar hotellet av familjeinslag.
”Vi har knappt några familjebilder hemma, de finns här istället. På så sätt bär jag alltid familjen med mig.”
På dörren till Kristin Bomans arbetsrum står det ”Big boss”, precis som på det Wi-Fi-nätverk hon kopplar upp sig på när hon vill inspirationsgoogla.
”Jag är ingen ensamspelare men tycker om att bestämma. Det är ingen styrelse som står och hänger över ryggen på mig om jag vill renovera ett rum i taget. Jag förstår att det är synnerligen ekonomiskt, men ökad omsättning och bättre marginaler är inte alltid det viktigaste för mig. Att äga Bomans är en stor av mitt liv och min livsstil.”
Hon berättar om en inventering som hon nyligen gjort i sitt huvud, en sammanräkning som visade att allt är genomgånget på hotellet nu.
”Det känns lite tråkigt eftersom jag älskar nya projekt, men samtidigt behöver vi konsolidera oss efter att ha gjort så stora investeringar de senaste åren.”
För drygt 30 år sedan köpte hon det nedgångna hotellet tillsammans med sin mor och styvfar. Enligt Kristin Bohman tog det dem flera år att tvätta bort stämpeln som ortens befläckade ”schapp”.
”Så här med facit i hand är jag stolt över att jag har fixat elva år ensam vid rodret och ständigt utvecklat Bomans. Det är ett helt annat hotell idag än för elva år sedan. Samtidigt har jag varit ensam förälder till två barn som haft en stor sorg efter sin pappa. Utan min fantastiska personal och inte minst min mamma hade det inte gått.”

Text: Henrik Lenngren
Foto: Anna Lefvert
Publicerat i Dagens industri