2010 fick Emma veta att hon hade cancer. Och den spred sig, trots cellgifter och operationer. Men hon vägrar låta sjukdomen stå i vägen för hennes drömmar. Som att åka Vasaloppet. Eller att en gång kunna säga ”Fuck cancer” på riktigt.

”Men för i helvete, kan jag inte bara få lite lugn och ro. Låt mig vara”.
Emma Hellberg vrider sig om i sängen med enorma smärtor i revbenet. Utanför fönstret badar himlen i nattens stjärnor och trottoarerna av en smältande sörja snö.
Det är två veckor kvar, 14 små dagar till den första söndagen i mars då Emma ska stå på startlinjen i Berga by och genomföra det hon drömt om så länge.
Hon ignorerar värken och somnar om.
Dagen därpå tilltar smärtan. Hon har svårt att andas ordentligt och åker i ilfart till akuten. Det konstateras att hon har små blodproppar i vänster lunga.
Plötsligt är det som om luften går ur henne. Paniken sköljer in som en emotionell tsunami och tårarna sprutar.
Först cancerhelvetet. Och nu blodproppar.
Tanken på ett nytt Vasalopp förvandlas till diffusa konturer.
Men inget ska få stoppa henne.
Inget kan stoppa henne.

2010 FICK EMMA HELLBERG diagnosen livmoderhalscancer. Hon genomgick operation, strålning och cellgiftsbehandling. Ett år senare fick hon besked om återfall med spridda tumörer i buken.
Trots detta har hon hela tiden vägrat att kompromissa med livet. Hon vill göra alla de saker hon gjorde innan – och fullfölja sina drömmar.
En av dessa drömmar är att åka Vasaloppet, ett lopp hon debuterade i 2010. När de skrämmande tankarna dykt upp har hon använt loppet som ett slags mantra.
– I början föreställde jag mig hur jag stakade mig fram på målrakan och hörde folkets applåder för varje stavtag jag tog. Med tiden har jag lärt mig att måla upp hela loppet: från startfållan, förbi alla kontroller och ända in i mål. Det har blivit som en slags meditation.
För Emma är Vasaloppet lika med glädje. De klassiska nittio kilometerna har på sätt och vis tagit henne tillbaka till livet.
– Jag har insett att nyckeln till mitt liv handlar om att göra det som jag tycker om och utvecklas av. Jag har förstått att ingenting är omöjligt. Bara jag bestämmer mig för vad jag vill göra, så kan jag ta mig dit. Även om det uppstår hinder på vägen, så går de oftast att ta sig runt.
Dödsångesten finns hela tiden i bakhuvudet, och den bubblar över när hon börjar tänka på nästa röntgensvar.
– Jag är så otroligt rädd för att inte ha oddsen på min sida, över att vara den del av statistiken som inte klarar sig, över att få ett alldeles för kort liv. Det är ingen som vet hur framtiden ser ut, men jag har blivit berövad min naivitet och förmåga att dagdrömma om en ljus framtid. Så fort jag börjar fantisera så invaderas mitt huvud av alldeles för många realistiska käftsmällar som direkt tar mig tillbaka till den bistra verkligheten.
Emma beskriver den förra sommaren som ett regelrätt helvete. Hon rasade i vikt, genomgick cellgiftsbehandlingar, kräktes och mådde dåligt.
Hösten kom med bättre dagar och med hopp om en ljusare framtid. När läkarna föreslog att hon skulle försöka gå några hundra meter med stavar tog sig Emma ut i skogen och joggade två kilometer.
Viljan att trotsa sjukdomen var starkare än allting annat.
– Jag har alltid haft en piska på mig själv för att prestera bättre, vara lite gladare och bli en bättre människa. Men jag har slutat med det. Jag har hittat en inre trygghet i mig själv, som jag är otroligt glad över att finna – men det är inget jag är tacksam över. Jag vägrar vara tacksam över att jag fick cancer. Det finns inget bra med cancer.
När temperaturerna sjönk och vintern närmade sig började ändå Vasaloppet mer och mer kännas som en realitet.

Emma loggar in på Facebook, gråter en skvätt. För ett par veckor sedan initierade hon och Ung Cancer ”Köp en meter av Emmas Vasalopp”. Eventet har exploderat i en rasande fart. Alla fina ord och värmande kommentarer får henne att inse att världen är god och att människor vill väl.
I början var hon rädd för att lämna ut sig själv, rädd för att bli utnyttjad och hånad. Rädd för att visa vem hon var.
”Men alla som skriver har bara bekräftat mig och tagit bort skammen från sjukdomen och att vara drabbad. Det är överväldigande”, tänker Emma.
Familj, vänner, bekanta och spritt språngande okända människor skänkt 90 000 kronor. För Emma kändes det surrealistiskt att vara huvudfigur i det hela.
”Det är ju liksom bara mitt liv. Jag har bara gjort det jag älskar att göra.”
Hon har fått blodförtunnande mediciner för proppen, och läkaren har givit grönt ljus till start i Vasaloppet.
Hon är redo.
Och i ryggen finns draghjälpen från alla de människor som har valt att skänka 20, 100 eller flera hundra meter av hennes kommande lopp.

Om sommaren var en enda lång uppförsbacke var vintern utmanande, glädjefylld, intensiv och omvälvande.
– Jag har inte bara utmanat min fysiska person, utan också utmanat mig psykiskt och lärt mig otroligt mycket om mig själv. Under vintern har jag fått tillbaka både självförtroende och självkänsla och jag är otroligt stolt över mig själv. Den här vintern har det blivit tydligare än någonsin tidigare varför jag älskar att leva, säger Emma.
I början vägrade hon inse att hon hade drabbats av cancer, utan betraktade snarare sjukdomen som en ”släng av influensa”.
– I dag är jag mycket väl medveten om min sjukdom. För medveten, så medveten som ingen förtjänar att bli medveten om en dödlig sjukdom. Jag hatar det och jag är fruktansvärt rädd och förbannad. Jag kommer aldrig våga tro att cancern är borta för alltid och det är såklart väldigt tungt.
Emma kommer aldrig våga säga att hon har vunnit över cancern. Hon är medveten om att den kan ta hennes liv när som helst.
– Däremot har jag vunnit tillbaka mig själv och det är den största vinsten av alla. För även om jag dör imorgon, så dör jag lycklig, stolt och glad över mig själv och mitt liv.

47 kilometer avklarade. Emma skriker och skrattar om vartannat. Magmuskelkramperna vägrar släppa taget.
Hon är tvungen att slänga sig ner vid sidan av spåret. Sjukvårdarna är snabbt på plats.
”Kan du fortsätta?”, frågar de när kramperna släppt.
”Jaja, det är klart jag ska fortsätta”, svarar Emma och åker vidare.
När fyra kilometer återstår infinner sig en behaglig känsla inom henne. En känsla av lugn tillfredsställelse. Hon är fantastiskt nöjd över livet – och stolt över sig själv. Tacksamheten över att få åka Vasaloppet ännu ett år är total och lyckokänslorna bubblar.
På målrakan hör hon speakern ropa upp hennes namn i högtalarna. Applåderna och hejaropen ökar i kraft. Den nyfunna energin är obeskrivlig. Hon skulle kunna åka minst en mil till.
När Emma korsar mållinjen rinner allt över.

Med tidsnoteringen 8,51 slog Emma Hellberg sin debuttid i Vasaloppet med 17 minuter. Men det största av allt var att hon gick i mål.
– Att jag klarade mig hela vägen fram utan att känna av några känningar från operationsärr, stomier eller annat till följd av cancerhelvetet…
När hon knäppte igång mobilen väntade 50 grattis-sms. Hon hade 44 mejl, 57 nya händelser på Facebook och 20 bloggkommentarer. Att höra glädjen och stoltheten i sin mammas och systers röster var störst av allt.
– Inte för att de har haft någon press på mig, utan för att jag vet att min lycka betyder allt för dem. De har under dessa två åren kämpat lika mycket som jag har gjort och gått igenom sorgen, oron och förtvivlan varje dag. Nu fick jag chans att visa att jag aldrig kommer sluta att kämpa, oavsett om det gäller under Vasaloppet eller kriget mot cancern.
Från två kilometer jogg till nio mil på skidor – på blott ett par månader. Bragdstämpel?
– Om en bragd är att kämpa sig tillbaka till livet, oavsett om du åker nio mil på skidor eller bara hittar tillbaka till skrattet igen, så ja, då är väl min bedrift kanske klassad som det. Men jag vill påpeka att det aldrig handlade om bevisa att jag är fysiskt stark, utan att det handlade om att bli Emma igen. Det handlade om att hitta tillbaka till glädjen i livet och ta kontroll över mitt liv. Att inte låta cancern bestämma. Jag är Emma, inte cancer.
Hon poängterar att hon har blivit en starkare person under resans gång.
– Det som är tydligast är att jag inte längre fokuserar på problemen, utan ser bara möjligheterna. Visst blir det nattsvart ibland, men jag lyckas ta mig ur de negativa tankarna på ett helt annat sätt nu, än tidigare.
Upplever du någon slags tomhet nu när allt är avklarat, eller enbart glädje?
– Efter ett Vasalopp så är det mycket som känns tomt. Man har laddat flera månader inför något, som är borta över en dag. Samtidigt är det också otroligt skönt att det är över, att jag inte behöver oroa mig för om jag har tränat ordentligt eller ”noja” mig över att bli förkyld eller något annat. Men det för mig också tillbaka till verkligheten. Jag har tagit en paus från allt vad sjukhus, behandlingar och cancer heter och nu måste jag tillbaka till det. Jag bävar för min återkontroll och jag är inte alls redo att ge mig in i den världen igen. Varje del av min kropp skriker och svär åt det. Jag vill bara fortsätta att leva i min lilla bubbla och blunda för verkligheten.
Har du bevisat att man kan säga Fuck Cancer en gång för alla nu?
– Jag kommer aldrig sluta att säga Fuck Cancer. Matchen fortsätter, både min och alla andras som kämpar där ute. Jag kommer aldrig att ge upp. Och överlever jag detta så ska jag fortsätta att kämpa för alla cancersjuka där ute. När det finns ett botemedel mot sjukdomen, då kan vi säga det en gång för alla.
Hur viktigt är det att hitta nya projekt nu?
– Det är många som frågar mig vad nästa projekt är, om jag ska springa marathon eller göra klassikern. Men jag är inte alls intresserad av något sådant. Det viktigaste för mig nu är att få vara frisk och fortsätta mitt normala liv. Att komma tillbaka till arbete, träna för att jag mår bra av det och umgås med mina nära och kära. Jag är väldigt sugen på det där ekorrhjulet som andra tycker är obotligt tråkigt. Jag har haft mina utmaningar här i livet, nu vill jag bara ha lugn och ro. Fast jag ska självklart satsa på att åka Vasaloppet även nästa år.

Text: Henrik Lenngren
Foto: Lo Birgersson
Publicerat i Amelia

Personligt/Emma Hellberg

Ålder: 26 år.
Familj: De betyder allt.
Bor i: Göteborg.
Äter: Mycket! Gärna vegetariskt eller fisk.
Dricker: Vatten och kaffe.
Kör: Fischer.
Ser på tv: Vinterstudion.
Läser: Gärna historiska romaner, bloggar, Elle, DN, Vasalöparen.
Drömmer om: Att bli gammal.
Bloggadress: livmordet.blogspot.com.
Kuriosa: På uppdrag av Ung Cancer är hon involverad i ”Vad är din ursäkt?”, ett projekt som finns till för att öka kunskapen kring och informationen om cellprovskontroller. Detta är ett samarbete mellan flera aktörer, bland annat SKL och Angereds Närsjukhus. ”Projektet är viktigt, för att det är bevisat att dessa kontroller räddar liv. Det är ett enkelt sätt att förhindra uppkomsten av cancer på och något som alla bör känna till och ha kunskap kring”, säger Emma.