Bollar från 1950 i ett hörn. Moderna drivers blandat med en massa bråte i ett annat. Följ med till en golfshop som inte liknar någon annan.

På busslinje 522 sitter Archie Tonkin och håller hov. Han kommenterar bilisters körmönster, slänger käft med bussföraren och hälsar resenärer välkomna. För de trogna morgonpendlarna är han bekant som den pratsjuke ”extrachauffören”.
Men innerst inne är Archie uppgiven. När Preem-skylten växer i storlek och ”Tonkinrondellen” närmar sig vill han helst av allt sitta i sin egen Volvo.
”Vad har man för nytta av en bil om man saknar körkort? Allt är strokens fel”, säger han.
Slaganfallet för fem år sedan avlägsnade en kil i Archies öga och Transportstyrelsen var inte sena med att lägga beslag på körkortet. Han har visserligen överklagat ärendet till Kammarrätten men räknar inte med något.
Framför allt är han sur över att tappa 30 minuter i arbetstid varje dag. Om man jobbar upp emot 80 timmar i veckan kan bortfallet tyckas vara marginellt men Archie håller absolut inte med.
”Min fru motionerar men det här är mitt ’gym’. Det är här jag håller mig levande”, säger Archie.
Han låser upp dörren till den shop och det museum som sedan 1999 skapat ett mindre eko i golf-Sverige.
Archie erkänner att den unika billighetsfaktorn får golfare att vallfärda till den anspråkslösa byggnaden i Ljungsbro utanför Linköping, men vägrar att ta ordet ”rea” i sin mun.
”Jag har helvetes låga priser av en anledning – jag vill få så många som möjligt att spela golf.”
Han guidar oss runt bland klubbor, handskar, skor, bollmarkörer, golfande porslinstomtar och ett parti byxor med pressveck.
Och så bollar förstås. Det finns en anledning till att Archie brukar svänga förbi den lokala ICA-butiken och fråga om han får bära med sig gamla äggkartonger. Saluför man 50 bollar för en hundralapp gäller det att kunna paketera på rätt sätt.
Det ryktas om att det finns 30 000 bollar i shopen och på museet men frågar man Archie blir svaret undflyende. Det är förresten karakteristiskt för hela hans person. Han har en tendens att inleda ett resonemang och avsluta i en helt annan ände.
Det strukturerade kaoset i hans hjärna spiller också ut i den smått galna shopen. Utrymmesbristen är påtaglig i alla hörn och kanter men han har själv stenkoll på var varje pinal finns.
”Det beror på att jag har fotografiskt minne. Har jag exempelvis spelat en bana en gång finns varje hål kvar i huvudet”, säger Archie.
På Penrith GC i nordvästra England är han bekant med varje liten vrå. När han på sent 1950-tal brukade löpträna på en självspårad 440-metersoval i den ljungbeklädda ruffen fick han ofta stanna till. Han visste det inte då, men de fascinerande golfbollarna som han hittade skulle lägga grunden till dagens affärsverksamhet.
Kärleken till att samla på bollar växte när han flyttade till Skottland och började spela allt mer golf med kompisen David.
”Jag var försiktig och ville lägga bollen i spel men han sliceade som en galning. Oavsett om vi
spelade på Darly, Lochgreen eller Fullerton så fick vi springa runt bland de där jävla törnebuskarna och leta efter hans bollar.”
Parallellt med det växande golfintresset gjorde Archie karriär inom Lewis´s och Selfridges varuhuskoncern. Han gick från att vara avdelningschef med ansvar för allt från kostymer och lampor till möbler och accessoarer till att bli den yngste merchandise managern inom kedjan någonsin. Framtiden var utstakad.
”Men så bestämde sig jag och min fru för att testa lyckan i Sverige. Mamma blev så förbannad att vi inte ens fick en bröllopspresent när vi gifte oss. Hon förstod inte hur jag kunde lämna ett så tryggt och välbetalt jobb.”

BOLLSAMLARINTRESSET INTENSIFIERADES NÄR paret Tonkin gjorde sig hemmastadda i Södertälje.
”Det var bara att vänta in hösten och kylan som plattade till ruffen, och sedan plocka bollar som ena jävla champinjoner”, konstaterar Archie.
Skattjaktsglädjen har han för övrigt ärvt från sin mor, som samlade engelska silvermynt under andra världskriget. Själv har han årligen gett ut en egen Myntguide sedan 1969, tre år efter det att han kom till Sverige.
”Med försäljningen av de böckerna har jag kunnat finansiera golfshopen”, säger Archie och ser sig omkring bland travar av bollar.
Han började visserligen sälja golfutrustning redan i källarförrådet i Södertälje, men det var först i Linköping som affärerna tog fart. Mitt emot det gamla gjuteriet hyr han sedan 1999 en billig lokal som saknar eluppvärmning men inte själ.
”Mamma var fiskhandlare och brukade säga att man bara kan sälja rutten fisk en gång. Jag är billig men säljer ingen skit. Jag behöver inte ens marknadsföra mig. Mina kunder är mina annonser”, säger Archie.
Det ringer på dörren. En brevbärare som kör postbilen sticker in huvudet varpå Archie skiner upp och snabbt signerar ett exemplar av 2016 års utgåva av Samlarboken.
”Här har du en liten julklapp. För att du är så jävla snäll.”
De som känner Archie Tonkin är medveten om att ett pålitligt flöde av svordomar ständigt lämnar hans leende mun. Den snart 78-årige britten är dessutom frispråkig och har ingenting emot att svinga med släggan.
”Jag och min fru får ofta lägga tillbaka uppslagen torv på fairway och laga nedslagsmärken på green efter andra golfare. Jag kallar dessa marodörer för vildsvin på två ben. Men det kanske du inte ska skriva där”, säger han och pekar på mitt anteckningsblock.
Och ler igen.

NÄR VI FÖRLYTTAR oss till museidelen sträcker Archie åter igen upp sitt pekfinger i luften, men den här gången vinklar han fingret nedåt; mot sina skor.
”Jag köpte det sista partiet av de här handgjorda golfskorna innan Cotswolds fabrik stängde i England. Skorna har inte den senaste designen, men de har bred läst och är perfekt för svenska plattfötter.”
Även om det strukturerade kaoset råder i Tonkins fullproppade butik gäller det som kund att göra rätt för sig. Just skorna är exempelvis sorterade efter storlek och råkar man placera dem på fel plats efter att ha testat får man räkna med att bli utkastad.
På museet gäller det också att hålla fingrarna i styr. Bakom ett antal glasmontrar finns dimplesförsedda dyrgripar från Karibien, Antigua och St Andrews, guttaperkabollar från en svunnen tid och signerade exemplar från några av världens bästa golfare.
I en av många äggkartonger ligger Robinhood-, Teeup-, Flying Eagle- och Dunlop 65-bollar som en samling skatter.
”Dunlop 65 var den tidens Pro V1. För egen del var jag så snål att jag aldrig spelade med den”, berättar Archie.
En rad olika privatpersoner har på olika sätt bidragit för att levandegöra museet. I en monter syns ett brev med snirkliga ord i handskrivet bläck:
”Jag läste om ditt museum och tänkte att du kanske ville ha en golfboll av mej. Jag var sambo med Eamonn Darcy under 20 års tid. Vi gick skilda vägar 1999. Ryder Cup 1987 var första gången Europa slog USA i USA och Jack Nicklaus var kapten för USA. Eamonn vann sin singelmatch mot Ben Crenshaw på 18:de hålet och den poängen gav Europa segern 15-13. Det var den mest spännande veckan jag varit med om.”
Brevet är undertecknat av Gunnel Forslund.
”Vissa saker vill man bara inte sälja”, säger Archie efter att ha läst brevet ännu en gång och sedan tittat på Darcys berömda boll.
”Det spelar ingen roll om någon kommer in och säger att han vill köpa en bollsamling för 30 000 kronor, eller lika mycket för Ben Sayers-puttern som fortfarande har kvar det bruna pappret med snöre runt handtaget. Museet är mitt livsverk för min nästa generation. Jag har byggt upp något för eftervärlden som inte finns någon annanstans.”
Trots en stroke och nästan 80 år i livets tjänst har glöden i Archie Tonkins ögon absolut inte slocknat. Han älskar fortfarande känslan att inreda museihyllorna med antikviteter och att fylla på shopen med nya prylar.
”Igår kväll promenerade jag runt på Vreta Klosters GK. Trots att de håller på och röjer hittade jag en och annan fin boll. Men jag vill inte säga var jag letade. Det håller jag för mig själv.”
Under de varma årstiderna spelar han åtminstone en runda i veckan, vanligtvis sena helgkvällar.
”Jag slår inte snett men jag slår ofta i vattnet. Tyvärr kan jag inte simma, annars hade jag säkert klivit ner i vattenhindren också”, förklarar Archie.
Hans slogan oavsett om det handlar om golf, mynt eller frimärken är: ”Kasta inte bort något – det kan vara värt en förmögenhet”.
Om Archie Tonkin själv har blivit förmögen på samlarkuppen?
”Det får du inte skriva i det där blocket.”

Text: Henrik Lenngren
Foto: Peter Holgersson
Publicerat i Golf Digest