Självförtroendet sitter i bröstet, inte i eyelinern

Eva Röse har inga problem med att våga vara obekväm, kanske för att hon är ”nästan larvigt trygg i själv”. I en rak intervju berättar hon om sin krigarmentalitet men också om utbrändheten och vikten av återhämtning.

Plötsligt får Eva Röse en ingivelse. Det är hennes kropp som ger direktivet, en slags förhållningsorder om vad hon ska göra. Och nu skriker den: lägg dig ned på trottoaren och räkna till åtta!
Sedan kommer hon på sig själv. Hur skulle det se ut om hon kastade sig mot asfalten mitt på Strandvägen i Stockholm? Hon är ju trots allt vuxen. Hon kan stå emot impulsen.
Andra gånger är det omöjligt. Som när hon står i en rulltrappa och prompt måste justera någon okänd persons frisyr. Eller som när hon bara måste skrika jättehögt ner i en brevlåda.
– Jag kallar det fysisk Tourettes, säger Eva Röse.
– Ibland måste jag påminna mig om att det är dags skärpa sig, att jag måste uppföra mig. Men det är svårt. Fysisk Tourettes är spring i benen, jobbigt men väldigt roligt.
När vi efter en kilometerlång promenad mellan fotostudion och Hotel Diplomat slår oss ned för en sen lunch har Eva Röse lyckats trotsa alla ingivelser. Ändå kastar omgivningen långa blickar mot det hörnbord där vi slår oss ned. Var hon än går känns hennes ansikte igen. Nu är det bekanta ansiktet dessutom krigsmålat; ett arv från den plåtning som nyss har beslutats. Det är ingen slump att Eva kallar sig själv för en kick ass fighter på Instagram.
– Stundtals är hela jag en motståndsrörelse. Jag har ett motto; use your platform for change. Om du har ett fönster och en stark röst så gäller det att använda det på ett vettigt sätt. I halva mitt liv har jag varit tvungen att säga det som någon annan har skrivit. För tre år sedan kom jag till en gräns att jag ville bredda mig själv, visa vem jag är. Det var så jag började med sociala medier.
Med knappt 60 000 följare har hon gjort sig känd som ”Instagrams Salvador Dali”.
– Jag trodde att alla hade olika alter egon, men har förstått att så inte är fallet. Knyckis är en av många personer i mitt huvud. Du kan ju inte vara helt säker vem som sitter framför dig just nu…
Eva Röse ler lite snett, ett leende som är lika pillemariskt som svårtolkat. Sen fortsätter hon.
lite pillemariskt. Svårtolkad
Ett skådespel eller en öppning
– Jag har fått erbjudanden om att göra böcker och tv-serier med Knyckis i fokus, men tackat nej till allt. Jag måste hinna med, idag hinner jag knappt med att dricka kaffe. Ibland är det en ljuvlig förbannelse att vara priviligierad att ha så mycket att göra. Jag skulle behöva bereda mer plats så att jag har tid göra mina egna projekt.
Du är fyrbarnsmor och har gjort karriär i 150 knyck i halva ditt liv. Hur pallar du?
– Den frågan får jag ofta. Jag har väl en extraväxel. Men jag har gått in i väggen en gång. Då tog det stopp.

ÅRET VAR 2010 när Eva Röse hade hamnat i ett schema ”som på pappret höll men i själen sprack”. Hon beskriver det som att producenternas och filmbolagets arbetshäst stod i mitten och drog två tunga lass.
– Jag filmade 100 dagar i ett sträck och när de andra tog helg tog jag taxi till Stadsteatern och spelade Strindberg. Tunga produktioner med mycket svärta att gå ner i varje dag. Till slut förstod inte kroppen att det var på låtsas utan jag hamnade i mörkret själv. Du har inte en dålig dag på jobbet och jag levererar alltid stenhårt. Men själen måste vara med för att kunna gestalta känslor och det är där det spricker. Att orka vara öppen och sårbar samtidigt som skalet ska stå pall för tidiga morgnar, sena nätter, laserfokus och stress… Vid det laget hade jag två små barn hemma och på inspelning som fick allt som sen fanns kvar. Till mig själv fanns inget.
Hur slutade det?
– Jag fick hoppa av en kommande drömroll på teatern och hamnade i en jobbig konflikt med folk jag tycker om. Benny Fredriksson (Stadsteaterns dåvarande chef) var dock ett enormt stöd i detta och visade full förståelse från dag ett. ”Livet är viktigast” var hans ord.
Sedan dess är Eva Röse alltid mycket tydlig med att skapa ett mänskligt schema och inte bara ett Excel-ark, som hon uttrycker det.
– Ibland upplever jag att folk jag jobbar med inte förstår vad det kostar. Om man har hög arbetsmoral och dessutom älskar sitt jobb verkar det kanske lättare än vad det är. Även deras stridssoldat kan gå ner på knä.
Idag värnar du om återhämtningen på ett annat sätt?
– Helt klart. Familjen brukar resa bort några månader varje vinter och landa tillsammans. Där och då kan vi föra samtal som handlar om drömmar istället för logistik. Det förlänger livet. Men jag har alltid klarat mig utan så mycket sömn, jag snittar på 5-6 timmar och det räcker. Dessutom spelar det säkert in att jag haft ständig hormonpåverkan i tio år; antingen har jag varit gravid eller ammat.
Så du saknar inte sovmorgnar?
– Sovmorgnar är ett skämt. Om jag hinner ta en promenad eller träna före klockan 07 har jag vunnit en morgon, då kan jag sitta med en medalj runt halsen hela dagen. Det är en bra mycket bättre grej att väcka huvudet på istället för att vakna vid skärmen.

I SNART 25 år har Eva Röse varit ett offentligt namn och ansikte. Hon slog igenom som 18-åring i Disneyklubben. Tre år senare tog hon plats på Dramatens scener och sedan dess har karriären tuffat på med rolltolkningar som rallyförare, hubot, polis, präst, massmördare, Klas Klättermus, Maria Wern och mycket därtill på teaterscener och framför filmkameror.
Hela tiden i en bransch som på ett eller annat sätt utmålats som skönhetsfixerad. Själv blev hon av Café utsedd till Sveriges sexigaste kvinna 2001.
– Tv-branschen idag är som ett skämt. Tittar du på morgon-tv så tror man att alla ska gå på Oscarsgalan. Det visuella uttrycket med mask och kostym har gått överstyr. Folk är så piffiga i tv att man nästan ramlar av barstolen. Kraven att vara Good morning America är värre än någonsin. Men inom film och tv upplever jag att man eftersträvar mer realism. Ofta när jag jobbar ska det vara osminkat och naturligt. Så länge det inte handlar om auditions i USA då.
Hur funkar det där?
– I manus kan det stå att det kommer in en kvinna i rummet, ”35 years old, drop dead gorgeous, head spinning beautiful”. Såna fraser… då kan jag känna att, fan, du har ringt fel person. När man skriver karaktärsbeskrivningar i USA är det alltid mycket fokus på utseende. Då tappar jag lusten innan jag ens har börjat plugga texten. Samtidigt tycker jag om att skapa karaktärer med ett ansikte, att arbeta med linjer, färg och smink.
Vad är skönhet för dig?
Eva Röse tar en lång tankepaus. I säkert 30 sekunder blickar hon ut genom fönstret, ut över fjärden, som om hon letar efter ett svar. Sedan säger hon:
– Skönhet är ett stort ord. Jag hamnar direkt i den mänskliga skönheten och den har ju inte så mycket att göra med den yttre skönheten. När jag tänker på något skönt så är det en ren posture, en inre lanterna som lyser, en hållning och någon slags symmetri. Däri finns skönhet. Det andra kan alla mer eller mindre köpa oss till: fransar, naglar, färg, kläder.
Hur fåfäng är du?
– Inte så mycket. Eller vad menar du med fåfäng, vad tänker du när du frågar mig?
Kan du gå till affären runt hörnet i mysbyxor och osminkad?
– Ja, men Gud. Jag är väldigt ofåfäng på det sättet. Jag sminkar mig inte till vardags. Å andra sidan har jag en garderob full med saker som jag tycker om. Om jag skulle rafsa i mörkret kommer jag oftast ut med något bra ut därifrån. Jag är nästan larvigt trygg i mig själv. Självförtroendet sitter i bröstet, inte i eyelinern.
Sedan två år tillbaka är Eva Röse jurymedlem i den gröna skönhetstävlingen Organic Beauty Awards. Eko-beauty har legat henne varmt om hjärtat i många år.
– I grund och botten handlar det om ett förhållningssätt. Vi har bytt ut möbler, målar med giftfria färger och äter ekologiskt. Men jag slår gärna ett slag för organisk hudvård också, oavsett var jag kommer eller jobbar med. När jag inför ett jobb får ofta frågan om jag föredrar en viss typ av smink så propagerar jag för och föreslår alternativ hud- och hårvård. Dramaten har faktiskt redan bytt ut hela sitt sortiment. Det handlar om arbetsmiljön för oss som jobbar. Jag förstår inte hur de som jobbar på en frisersalong faktiskt överlever i sprejdimmorna.
Har medvetenheten ökat?
– Så är det ju definitivt. För tio år sen var det nästan omöjligt att hitta en vettig underlagskräm, men nu har marknaden för ekologiskt smink exploderat. Själv får jag ofta behålla det smink som blir över efter avslutade inspelningar. Det jag har hemma i mina små necessärer kommer därifrån. Proffs har valt ut produkter som passar min hudtyp, så jag behöver inte göra det jobbet.

I VÅRAS VAR Eva Röse varit aktuell som Eva Röse i Kanal 5-serien ”Helt perfekt”. Där gestaltade hon en skruvad version av sig själv – med samma namn. Hon konstaterar själv att det inte är så stora skillnader mellan rollkaraktären och hon själv.
– Mitt liv är en blandning av latexbyxa och galon. I den skarven som blir så uppstår ständigt humor. Som småbarnsmamma kan du behöva göra en Ravelli och fånga en bajskorv i handen som en bebis utan blöja är på väg att släppa på mattan. Sen ligger man där med hela Stockholms sopberg i näven. Senare samma dag ska jag kunna stå och veta exakt hur ljuset faller i en viss vinkel. De kontrasterna är rätt kul.
När Jerka Johansson blev intervjuad i Fördomspodden sa han att du var en av dem i branschen som har minst divalater?
– Jag verkar bäst i flock, jag är en lagspelare. Måns Mårlind (regissör) sa en gång att jag är alla bortsprungna katters beskyddarinna, jag är den som är mån om att statisterna inte fryser och att de får mat. Jag blir störd av orättvisor på en arbetsplats och retar upp mig på strukturer som är vidriga.
Redan som 23-åring påpekade du att du inte är rädd för diskussioner, konfrontationer eller slagsmål?
– Jag ser mig själv som en krigare som gärna tar olika fajter. Jag har ingenting emot att vara obekväm, att våga vara den i sällskapet som ryter ifrån om jag inte håller med. Senast igår var jag på en middag där en väldigt högt uppsatt person med mycket makt körde med härskartekniker så att det var löjligt. Han var så van att likt en brännmanet bre ut sig över hela bordet. Då var jag till slut tvungen att markera.
På vilket sätt?
– Jag sa att det var dags att han slutade att avbryta folk, att hans skämt inte var roliga, att vi skulle rösta ut honom från bordet om han inte skärpte sig. Att det var Robinson. Till slut var vi fyra stycken som stod upp och markerade mot den där ”gamla fläskfilén”. Han var så ovan att bli motsagd, att inte bara killgissa och kunna peka med hela handen. Till slut hade han en obekväm armé emot sig, en armé som vägrade hålla med, säger Eva Röse.
Visst, betonar hon, det blev dålig stämning runt skaldjursplatån och champagnen.
– Men jag sket i det. Och han mjuknade ju faktiskt till slut.

Text: Henrik Lenngren
Foto: Tobias Björkgren
Publicerat i Daisy Beauty